Fast mellan två arméer.

”Vanligen sover vi på marken mellan träden, men det är väldigt kallt. Vi kan inte sova. Ibland kan vi tända en brasa, ibland går det inte, på grund av regnet.

Vi knuffades fram och tillbaka av de polska myndigheterna och den belarusiska armén. Polska myndigheterna tog våra simkort. Det finns ingenstans att gå.”

Orden är inte mina, de är Nidal Ibrahims, en flerbarnsfar och lärare från Syrien i min ålder, och publicerades först i ett öppet brev hos Al Jazeera. Läs dem, läs hela hans brev, för det berör. Natten mot måndag är det mellan två och tre grader i skogen vid polsk-belarusiska gränsen. Det rapporteras redan nu om människor som dör, av brist på vatten, mat och av kylan. Människor som dör på grund av EU:s fåfänga.

För att förstå vad som hänt med denna union måste man också se att det vapen Lukasjenko, Belarus diktator, kunde tänka sig att använda som svar på sanktionerna som riktas mot landet, det var att skicka främlingar mot vår gräns. Vårt svar var att jämföra det med krigföring. Fundera ett tag över vad det säger om Polen, om EU och om oss. Men EU:s utrikesministrar låter sig inte bekommas, istället går man vidare med mer och starkare sanktioner, och ger Polen sitt stöd för att låta flyktingarna frysa ihjäl vid dess gräns, utan tanke på de mänskliga rättigheterna. Utan någon möjlighet för flyktingarna att få sin sak prövad. Med hårt mot hårt mosar man likgiltigt de oskyldiga, främlingarna. De vars enda fel de gjort är att det låtit sig luras att det är säkrare att flyga till Belarus än att sätta sig på en gummibåt över havet.

Hela frågan osar rasism och främlingsfientlighet. Och den svenska regeringen med sin ”feministiska” utrikespolitik agerar vindflöjel. Istället för att döda frågan för alltid och säga “här, välkommen, kom hit! Vi tar emot er! Ingen ska frysa ihjäl utanför vår dörr” pratar man vidare om hur EU ska slå tillbaka med ”de hårdaste medel EU har.”

Det är smaklöst. Människor dör, men det enda vår svenska regering pratar om är att straffa de skyldiga, inte ett ord om att rädda de döende. Det enda ljuset som finns i detta mörker är några byar invid gränsen i Polen som ändå visar att det finns någon form av anständighet kvar i denna union. Med gröna lampor lyser de upp för att berätta för flyktingarna att de kan ta sig dit, få mat, hela kläder och värme över natten.

Det är dags att vi andra tar den taktpinnen och hjälper Polen att ta hand om dem som kommer istället för att hjälpa dem att hålla dem ute. Då kanske vi kan slippa ifrån den otrevliga doften av de unkna värderingar som lett oss hit.