”Jag är dålig på det där med corona” sa främlingen på gatan som plötsligt hade kramat mig. Nu var detta en extremt otippad kram. Men förekomsten av variationer på frasen ”jag är dålig på det där med corona” i samband med lite väl kluvna kramar är tillräcklig för att ge mig såväl déjà vu som obehagshosta – vem vill bli kramad av någon som inte ens vill kramas?
Corona verkar få oss att betrakta kramar och dylikt – varandras kroppar – som social skräpmat. Något onyttigt man egentligen inte vill ha men inte kan motstå, ännu ett karaktärstest för att påminna oss om våra svagaste sidor, ännu ett sätt att hänge sig åt kroppens syndiga lustar på själens bekostnad, dödsföraktande och därtill samhällsfarlig hedonism. Ha – jag hostar vidare.
Vid närmare analys verkar denna spaning ganska yster. Det finns en ovedersäglig innerlighet i det förbjudnas lockelse och förtäringen av skräpmat. Inget kräver så mycket själ som en synd.
”Du lägger väl inte ut några bilder på sociala medier om att jag är här”, sa en vän till en vän han hade åkt över 30 mil för att besöka. Tack vare de starka rekommendationerna att inte umgås med vänner utanför sin fasta krets, tack vare alla dem som kämpar mot ”normaliseringen av fysiskt umgänge” genom att uppmana andra att inte lägga ut bilder från sitt umgänge på sociala medier, var besöket topphemligt. Det blev inga sprudlande snapchats från sopsäcksåkning i snöbackarna, inga imponerande mysiga Instagrambilder på biobesök och barhäng – en läckt kram hade inte varit delad glädje, utan katastrof.
Ändå blev allt detta av, utan att omvärlden fick veta. Corona verkar ha tvingat på oss våra privatliv igen, efter att sociala mediers intåg satte det på paus. När vi inte kan göra spektakel av våra privatliv längre tappar vi distansen till det och blir mer innerliga.
Förr fanns incitament att resa och umgås för att dela det på sociala medier. En vän bekände att hon enbart åkte berg-och-dalbanan Helix för att kunna lägga ut en bild. Miljontals aspirerande influencers åker jorden runt till hisnande vackra, men framför allt Instagramvänliga platser för att åstadkomma bilder att locka fler följare med. ”Jag kan inte ens gå om du inte ser på” sjunger Kent i hitlåten Utan dina andetag och blev ett av Sveriges mest älskade band, kanske eftersom de flesta känner så.
Ofta gör vi saker just för att andra ska se – i synnerhet våghalsiga saker. Vi kör snabba vrålåk, poserar på höga höjder och gör djärva uttalanden i hopp om att fånga någons uppmärksamhet tillräckligt länge för att hen ska fatta hur coola vi är, eller åtminstone att vi finns (fanns, om det vill sig illa). Studier visar att vi attraheras av människor som tar risker – till en viss gräns, varefter risktagandet har motsatt effekt. Vissa typer av risktagande är coolare än andra; man vill signalera att man är djärv och cool – inte dum och desperat.
Corona har effektivt vänt upp och ner på gränsen mellan vad som är djärvt och vad som är dumt. Långresan som förr framstod som så imponerande djärv på Facebook verkar numera dum. Hänget med vilt främmande personer som förr sågs som coolt på Instagram ses nu som desperat.
Ergo: det man förr försökte skylta med anstränger man sig nu för att dölja. Nu kan således vännerna i pulkabacken vara säkra på att de är där enbart för att ha roligt med varandra, och skratta hjärtligt i vetskapen om att deras vänskap är genuin och stark nog att förmå dem att riskera något för att upprätthålla den.
Sociala medier gjorde privatlivet till kapital man kunde nyttja för att vinna status och uppmärksamhet – men när privatlivet översvämmar allas Facebookflöden urvattnas det. Corona innebär att privatlivet återgår till att vara privat – var du är och vem du är med angår bara dig, i synnerhet de roligare sidorna av det. Men inte nog med det; de tuffa restriktionerna och smygandet det medför gör privatlivet privatare och mer laddat än någonsin, och därmed värdefullare.
När utbudet går ner stiger efterfrågan, och viljan att veta av varandra ökar när vi döljer alltmer för varandra. Det var länge sen jag hörde någon klaga över slentrianmässiga kramar – det förbjudnas tjusning ligger i luften och laddar alla tillfällen där det kanske vankas en kram. Kramens status har alltså ökat, samtidigt som den blivit mer tabubelagd. Vissa kanske vill gå så långt som att kalla kramen för det nya sexet; häftigt och hemligt.
Andra kanske invänder med en misantropisk slutsats: smygandet med umgänget är inte främst ett tecken på innerlighet, utan snarare skam. De flesta skulle nog inte skylta med sina skräpmatvanor heller. Men tack vare stigmat och den hälsopåfrestning det innebär behöver man sällan misstänka att någon sätter i sig skräpmat av någon annan orsak än att hen erfar en genuin, överväldigande frestelse.
På samma vis vittnar kramar och umgänge numer om en genuin, överväldigande dragning till medmänniskan. Ett möte med en ny person inleds med en coronahälsning, men några timmar och livshistorier senare kommer det: ”Vi kan väl våga oss på en kram”. Samma sak gäller som bekant även för skräpmat; ju längre kvällen lider, ju fler glas som sveps, ju fler skratt som delas … desto större är sannolikheten att gänget sänker garden och landar på ett skräpmatshak under småtimmarna, med armarna om varandras vinglande ryggar.
Skräpmatsaspekten tvingar oss således att lägga mer hjärna och hjärta i våra relationer. Vi måste överväga risker och fördelar med ett fysiskt möte, känna efter om vi gillar någon såpass mycket att vi vill krama hen och därmed trotsa integritet, ansvarsfullhet och folkhälsomyndighet. Aldrig förr har kramet varit ett såpass starkt bevis på tillit och kärlek.
Naturligtvis lägger somliga ut långsökta gruppkramar på Instagram iallafall som ren protest mot restriktionerna – något som ter sig mer rimligt nu i och med de färska rapporterna om att restriktionerna har krävt lika många dödsoffer som corona. Men även en markering är ett tecken på innerlighet och mod. Vi tvingas prioritera, offra, straffas – sällan krävs så mycket själ som när man syndar, eller trotsar.
