Det är intressant hur påståenden genom att upprepas tillräckligt många gånger kommer att uppfattas som sanningar. Genom att retoriskt pumpa ut direkt missvisande bilder av verkligheten skapar man föreställningar som sätter sig i våra – inte minst journalisters – hjärnor. Annie Lööf tillhör dem som pumpar på mest av alla. I sin kamp för att skogsägare ska få ökad frihet att kalhugga – och markägare ökad rätt att stänga av stränder – påstår hon att det gynnar landsbygden och dess befolkning.
Ingenting kan vara mer fel.

De allra flesta på landsbygden är inte skogsägare utan vill ha tillgång till levande skog – inte kalhyggen och industrialiserade timmeråkrar. Det är en närmast perverterad retorik att påstå att skogsägares intressen med automatik är landsbygdsbefolkningens intressen. Det har de aldrig varit. Inte när skogsbaronerna köpte upp skog, inte när skogsägare lika gärna låter arv bestå av siffror på bankkonton som levande skogar, inte när statligt ägd skog reduceras till timmeråkrar.

De allra flesta på landsbygden har dessutom glädje av den allemansrätt och tillgången till de stränder som Annie Lööf vill privatisera. Var och en som varit i länder där Centerns ägarfilosofi råder har kunnat känna på vad det innebär. Ägares rätt att stänga av, hålla de många på landsbygden borta från sin inköpta mark.

När nu kampen om skog och stränder står mellan Centern och Miljöpartiet handlar det om en ideologisk kamp. Ägarperspektivet ställs mot miljö- och medborgarperspektivet.

Annie Lööf ser hela världen utifrån ägarperspektiv, det är därför hon älskar ägares rätt att ta ut vinst från skattefinansierad skola (som Sverige är ensamt om på den här planeten), det är därför hon låter biologisk mångfald väga allt mindre än ägares rätt att bidra till utrotning av arter. I grunden för detta finns en sorts luddig tankefigur om att naturkapital lika gärna kan ersättas av finanskapital. I det här fallet genom att man avverkar naturskog och ersätter den med kalhyggen och trädplantager.

Att avverka skog med rödlistade arter för att få råd att köpa en Tesla kanske kan sägas vara grön liberalism. Men det är inte grönt. 

Det är tacknämligt att MP till slut – åtminstone som det tycks vara – satt ner foten. Möjligen kan den pågående debatten mellan C och MP få de sistnämndas företrädare att en gång för alla sluta påstå att partiet är ”gröna liberaler” – ett påstående som införts under tidigare språkrör. MP är i grunden, och måste vara för att ha ett berättigande, ett grönt parti. Inte med grönt som prefix. Utan som stomme.

Och därmed också återgå till insikten om att det vi behöver nu är systemkritik. De system vi lever med har spårat ur: det krävs bättre balans mellan globalisering och självtillit, mellan medborgarperspektiv och marknadsperspektiv.

Vi måste förstå att vi ska bygga ett samhälle för riktiga människor, inte för ekonomiska varelser som ska vara kuggar i ett system där målet är att vi ska arbeta mer för att konsumera mer för att producera mer för att hålla igång en evig tillväxt som i själva verket skadar planeten och gröper ur människors värdighet.