Så dök den upp igen, debatten om huruvida föräldraförsäkringen ska ”individualiseras”, det vill säga: till skillnad från nu ska man ta bort möjligheten föra över dagar från den ena föräldern till den andre. Den här gången är det i en ledare från Lina Stenberg i Aftonbladet och argumenten ser ut ungefär som de alltid gjort. De handlar om att varje gång vi vikt fler månader till pappan har också papporans uttag ökat, vidare framförs att just föräldraförsäkringen är den enda försäkring som inte är individualiserad.

Det är sant att pappans uttag ökat varje gång man reserverat fler dagar till ena parten, men effekten är inte så stor som man tror. Försäkringskassan gjorde en sammanställning för två år sedan, där man kunde kolla effekterna av den tredje vikta månaden. När andra månaden infördes 2002 hade det stor effekt över hela spektrumet. Det blev fler som var hemma minst en dag, men det blev också fler som blev hemma minst 90 dagar. Därför var argumenten för att liknande effekt efter en tredje månad starka. Men även om antalet uttagna dagar ökade också efter den tredje reserverade månaden, är det svårt att inte slås av hur nära man ligger den förväntade ökningen som kommer av vårt allt mer jämställda samhällsklimat.

De dagarna, i snitt 4,1, kommer dock till ett pris. För ökningen kommer främst från föräldrar med medelhög utbildning. Effekten syns inte lika stort bland föräldrar med låg eller hög utbildning, av helt olika skäl. Bland dem med hög utbildning tog man redan i hög utsträckning ut tre eller fler månader. Men bland dem med låg utbildning tog man inte ut sina reserverade dagar innan, och ännu mindre nu.

Det här är alltså återigen en reform som ökade skillnaden mellan rik och fattig, mellan hög- och lågutbildade. Vidare visar Försäkringskassan i en annan kort analys att de föräldradagar som brinner inne, som inte används i tid, främst är pappornas, och att det är betydligt vanligare bland pappor i familjer med låg inkomst.

Effekterna av den tredje reserverade månaden kommer vi inte kunna undersöka än på några år. Men det är svårt att inte dra slutsatsen att en individualiserad föräldraförsäkring, där hälften av dagarna är vikta till ena föräldern och inte kan föras över, osvikligen kommer leda till att barnen till medelinkomsttagare, de medel- och högutbildade, får träffa sina pappor mer, medan det för barnen till fattiga och lågutbildade bara innebär att de får träffa sina mammor mindre. Jag kan inte se att det någonsin kan vara värt det att offra dem, tvinga dem på dagis tidigare, bara för att medelklassen ska bli lite mer jämställd.

Sen går det inte att diskutera den här frågan utan att ta upp perspektivfelen. Syftet med föräldraförsäkringen är att barnen ska ha rätt till sina föräldrar, inte att föräldrarna ska ha rätt till sina barn. Perspektivet måste vara barnens, inte föräldrarnas.

Det andra perspektivfelet är synen på familj, tanken att föräldrar är två, att det är en ”mamma” och ”pappa”, att vi har ”pappamånader”. Familjer ser inte alltid ut så, ibland finns det fler föräldrar och ibland finns det flera av samma kön. Ibland finns det en fantastisk farfar som passar bäst för att ta hand om barnen under dagarna, ibland någon annan. Oavsett är de som är satta för att vårda och välja för bebisarna just föräldrarna. Det är de som avgör vem som nattar, vem som läser för dem, gungar och kittlar och byter på dem. Självklart måste de också få avgöra vem som ska vara hemma med dem när de är små.