Coronahösten 2020 gick det upp för många svenskar att mitt i vårt moderna samhälle föds minkar upp under vad som närmast kan beskriva som medeltida förhållanden. Oändliga rader av små gallerburar är en form av djurhållning som är lätt att fördöma i Kina, och det var kanske lite oväntat för en del att vi har denna form av djurplågeri i Blekinge.
Bland de politiker som försvarar minkfarmning är en vanlig åsikt att det är bättre att minkfarmerna är kvar i Sverige än att de flyttar utomlands, där förhållandena antas vara värre. Det som är genomgående för pälsdjursindustrin är dock att en farm i Blekinge inte skiljer sig så mycket från en farm i Polen eller Kina.
Ett annat sätt att relativisera frågan om minkfarmerna är att jämföra dem med kycklingindustrin, som är ännu värre till antalet djur sett. Det är sant att annan intensiv djuruppfödning inte heller är vacker, men vad är det som säger att ett elände kan rättfärdigas med ett annat elände?
Alla försök till jämförelser mellan minkfarmning och annan djuruppfödning missar målet. Att kycklingar har det förfärligt gör inte att minkarna mår bättre.
Faktum kvarstår att minkar är rovdjur med ett utpräglat jaktbeteende, en jakt som ofta sker i och kring vatten. Därför behöver de stora utrymmen och tillgång till vatten för att få utlopp för sin lagstadgade rätt till naturligt beteende. Dessutom är de till naturen ensamlevande och undviker helst kontakt med artfränder. Tillvaron på minkfarmen är raka motsatsen till det liv som minkar är anpassade för och behöver för att må bra.
Förra månaden meddelade regeringen äntligen att aveln av minkar stoppas under 2021. Det var inte baserat på minkarnas elände utan på att det bästa sättet att minska farmernas roll som smittohärdar är att ha färre minkar på farmerna. Dåvarande finansminister Per Bolund (MP) tillade att hans parti gärna skulle förbjuda minkfarmerna av djurskyddsskäl, medan landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) gjorde klart att det tillfälliga förbudet inte hade något med den etiska frågan, eller ens med djurskydd, att göra.
Samtidigt lever vi nu med konsekvenserna av att djurskyddsfrågan år efter år har ignorerats och minkfarmerna har blivit en bidragande faktor till coronavirusets spridning.
I takt med att allt fler europeiska länder förbjuder minkfarmer av djurskyddsskäl blir Sverige mer och mer ensamt om att vägra att ta tag i djurplågeriet. Ulf Lundell, som fått epitetet nationalskald efter att ha gett ton åt svenskarnas kärlek till öppna landskap och önskan att bo nära havet, har även skrivit om den nationalskam vi borde känna inför minkfarmerna när vi står där vid havet:
På andra sidan bukten / Listerlandet, Blekinge / och minkfarmerna / En skam / Vi kan inte gorma om spanjorernas fäbless för tjurfäktning / så länge vi plågar mink.
