Camilla Skyttman och Maria Björnsson ser problem med regeringens förslag till ny lag om könstillhörighet, och föreslår en utredning. Lukas Romson, transexpert och jämlikhetskonsult, svarar dem – han anser att deras invändningar till stor del beror på missförstånd.
Debattörerna Camilla Skyttman och Maria Björsson går till storms mot regeringens förslag på nya könstillhörighetslagar. Förslaget är gediget utrett, med både en stor statlig utredning och två departementspromemorior bakom sig. Efter en enorm debatt har man nu äntligen landat i ett utkast till en andra lagrådsremiss, sju år efter att processen initierades.
Det är en mycket efterlängtad lagändring. I dag tar det minst 4,5 år att byta juridiskt kön. Lagändringen förkortar sannolikt den väntetiden med fyra år.
Fyra och ett halvt år är mycket lång tid att leva med id-handlingar som inte stämmer med ditt sociala kön. Risken för hatbrott ökar med den synligheten. Minoritetsstressen som skapas av problemen att legitimera sig och att i alla sammanhang det går dölja sitt juridiska kön för att undvika trakasserier är ett enormt problem för en grupp som redan är utsatt.
Debattörerna har en hel del invändningar, men tyvärr baseras de till stor del på missförstånd. En persons könsidentitet har exempelvis inget med flyktiga känslor i betydelsen emotioner att göra. Utan det är en del av hennes genuina identitet. En människas inre identitet är något bara denne själv kan säga något om och viktig för individen. Vi behöver alla bekräftelse i vår identitet.
Och visst är rättvisa regler vid idrottstävlingar viktigt, men det finns på många håll konsensus från bland andra idrottsläkare om att nuvarande regelverk för under vilka medicinska förutsättningar transkvinnor får tävla i damklassen skapar rättvisa villkor. De får antas vara bäst skickade att avgöra frågan.
Att transkvinnor avtjänar sina straff på kvinnoanstalter är fullt rimligt. Det vore ett monumentalt underkännande av svensk fångvård om anstalterna inte antogs klara av att hantera säkerheten för de intagna bara för att vissa interner är dömda för mord. Oavsett internernas kön. Att vi redan har kvinnliga interner som är dömda för mord på kvinnor, och som avtjänar straff på kvinnoanstalt utan att detta ger tidningsrubriker, talar för att anstalterna klarar att hålla säkerheten.
Vad syftet med könsuppdelade omklädningsrum är kan man skriva hela avhandlingar om, det är ett komplext ämne. Vad syftet inte är, det är lättare. Syftet är inte att vissa kvinnor ska ta sig rätten att exkludera andra kvinnor ur dessa utrymmen, enbart med hänsyftning på sin rädsla för dessa kvinnors felaktiga kroppar, hudfärg, religion eller tidigare könstillhörighet. Det var vidrigt redan i det rassegregerade USA och är vidrigt än i dag.
Slutligen, Sverige har sedan 1972 haft en ordning där juridiskt kön också avgörs av senare anförd könsidentitet, kirurgi av genitalier slutade vara ett förmodat krav för ungefär femton år sedan och diskrimineringslagen ger sedan 2009 transpersoner lagstöd att vistas i omklädningsrum som passar deras könsidentitet. Juridiskt kön beror alltså sedan många år inte enbart på biologi. Kvinnor med penis och män som kan bli gravida existerar sedan bra länge, och har skydd av diskrimineringslagen. Lagförslaget innebär därmed inte någon större förändring för andra än transpersoner.
Så, hur jobbigt det än är att tänka på det för vissa ciskvinnor, ni har alltså bytt om ihop med transkvinnor sedan decennier. Ni har bara inte märkt det och tidningsrubrikerna om alla ciskvinnor som skadats för livet har uteblivit. Vissa kvinnor har penis, de är fortfarande kvinnor. Get over it.
