Kan man säga att en hund är en person? På den frågan kan man få vitt skilda svar.

”Ja, så klart hunden är en person. Den är en medveten varelse som känner, tänker och reagerar, och den ena hunden är olik den andra. Voilà, en person.”

”Nej, en person är en människa. Att kalla hunden för person är att ge den mänskliga drag och kanske därmed missa dess speciella hundlighet.”

Opersonliga personer

Eller så tittar man i en ordbok, och de är ganska eniga om att en person är en människa. Såvida det inte handlar om en grammatisk kategori, för då kan det handla om en hund, en räka, ett gem eller solsystem.

Det är ju till exempel ett personligt pronomen i tredje person singular. Vi, ett personligt pronomen i första person plural, kan vara min hund och jag. Mitt gem och jag? Mitt solsystem och jag? Nja, det är svårt – men inte av grammatiska skäl.

En hiss avsedd för högst fyra personer kan inte bära fyra elefantpersoner, men mycket mer än fem myror. Där är det ju egentligen vikten det handlar om och inte personstatusen. Men är en myra en person? Kan vilken levande varelse som helst vara en person?

Juridiskt sett behöver det inte ens vara en levande varelse – en juridisk person kan vara ett dödsbo. Eller ett företag eller en förening, där levande varelser i och för sig ingår. 2017 fick floden Whanganui status som juridisk person i Nya Zeeland, för säkerhets skull representerad av två människopersoner. Det finns en hel rörelse som kämpar för att naturen ska få rättigheter som en person.

Lika för alla

Så ordböckerna har fel. Nej, men de ger en förenklad beskrivning, utom den historiska ordboken SAOB, som noga kartlägger hur ordet person har använts från 1500-talet och framåt. Där får man till exempel veta att Olaus Petri skrev 1526: ”Här är först merkiandes ath thet är icke meera än en gudh till, än thå ath j guddomen äro tree personer, fadheren, sonen, och then helge ande.” I översättning: ”Här ska man först lägga märke till att det inte finns mer än en gud, men att gudomen ändå är tre personer: fadern, sonen och den helige ande.”

SAOB tar också upp det gamla uttrycket ”göra avseende på person” eller ”anseende till person” som också är bibliskt. Gud gör inte avseende på person, står det, och det betyder att Gud behandlar alla lika oavsett deras ställning i samhället.

Något har de gemensamt, floden, fadern och företaget. Människan, huvudpersonen och andra person singular. På olika sätt spelar de en viss roll i ett visst sammanhang. Som passagerare i hissen, den vars arv ska fördelas eller den man talar till. Eller som den man följer i romanen eller en i det persongalleri som utgör begreppet Gud.

Det är också rollen som är ordets ursprung: persona, som lånades in från latinet under fornsvensk tid, alltså någon gång mellan 800 och 1526. En persona var en teatermask eller just en roll. Fick masken heta persona för att den användes när man spelade en viss roll? Eller kallades rollen persona efter masken? Någon teaterhistoriker kanske vet.

Tecken och kännetecken

Det påminner om karaktär, som kan vara både en personlighet och den som har personligheten, en rollperson i till exempel en film. Framför allt på engelska – språkvårdare har länge avrått från den användningen av ordet på svenska. Men det används och just nu är det det som är intressant.

Liksom person kommer det från ett ord för något mer konkret, nämligen ett tecken. Det grekiska ursprungsordet kharakter är det ingrävda, inskurna, inpräglade, en inristad figur eller bokstav, enligt Svensk etymologisk ordbok. Columbus skrev i sin Ordeskötsel 1678 om ”de Chinenser som mäd deras monga charactérer afbilda alle ting”.

En karaktär är också en egenskap eller ett mönster av egenskaper som kännetecknar någon eller något. En karaktärsskådespelare är inte bara en skådespelare som spelar en roll, utan det ska vara en särpräglad roll. En persons karaktär kan sägas vara god eller dålig, och då handlar det ofta om att ha eller inte ha impulskontroll, viljestyrka och sånt.

På engelska behöver man ingen särskild karaktär för att vara ”quite a character”. Det räcker med att vara vad som på svenska skulle kallas lite speciell – betydelsen ligger någonstans mellan figur och original.
Tillbaka till personen, eller snarare personan, för det ordet används fortfarande på svenska. En persona är det ansikte man visar utåt, mot världen. Personligheten bär man alltid med sig, men personan kan få vila emellanåt.

Tre personaler

Sen finns det ju personal också, förhoppningsvis. En personal är ”gruppen av anställda på en arbetsplats” skriver SAOL, och Svensk ordbok preciserar: ”särsk. på arbetsplats med arbete av kontorskaraktär”. Jag tänker mer på förskolor, fritids och boenden för äldre eller funktionshindrade, men det beror väl på vilka erfarenheter man har.

Ibland får en personal också vara en i personalen. ”Vi är bara två personal i dag, så kan du hämta lite tidigare?” kan någon i personalen på förskolan säga, till exempel. Fel, fel, fel, ni har en personal, varken mer eller mindre, kan man svara om man vill leka besserwisser. Men vad ska de säga istället? Förskollärare? Ja, om det nu är en förskollärare som stänger den dagen och inte en barnskötare eller fritidspedagog, och det kanske inte är personalens utbildning som står i fokus just då.

Svensk ordbok noterar problemet och föreslår att man ska säga tre personaler när man menar tre personer i personalen – ”jfr tre poliser”. Det var nämligen samma sak med polis först. Polisen var funktionen och de enskilda bylingarna var konstaplar, polismän, kommissarier etcetera. Inte poliser.

Individer som har ett medvetande

En hund kan vara en person i vissa sammanhang, men en fisk, då? Människor kan lätt uppfatta fiskar som lite opersonliga, och när de omtalas som fiskpersoner i djurrättssammanhang handlar det inte nödvändigtvis om att man relaterar till dem personligen. Istället vill man poängtera att de är individer som har ett medvetande och förmåga att lida. Att man behöver ta hänsyn till dem. Det är också en roll att spela.