Under årtionden drevs i Sverige idén om ett folkhemsbygge som skulle skapa ett samhälle och liv som var bättre för alla. Det finns mycket att säga om det och baksidan av det myrdalska folkhemmet var de fascistiska dragen med institutioner som skulle likrikta alla. Paternalism kan upplevas trevligt för dem som idealen passar för, men alla som inte passade in i mallen för ”det goda samhället” fick betala priset för det.

Men tanken var ändå att skapa ett gott samhälle för alla. Den idén levde i någon form kvar hos sossarna in i 2000-talet med valslogans som ”alla ska med”. I praktisk politik började dock målsättningen lämnas redan på 80-talet, då allt fler omfamnade Bejerots idé om att göra det så jävligt för alla som tog droger att ingen skulle vilja göra det. Och i dag har idén att bli av med det man inte gillar genom att göra det så jävligt som möjligt för olika grupper helt tagit överhand. Folkhemsidén har blivit folkhemskidén.

Regeringen, med Morgan Johansson och Lena Hallengren i spetsen, vägrar att utreda om straffande och terroriserande av dem som tar droger är bra och fungerande drogpolitik. Det trots att vi har EU:s högsta drogrelaterade dödlighet, att forskningen är ganska samstämmig om att straff inte är rätt väg. Trots massa internationella positiva exempel från dem som valt en annan väg, som till exempel Estland som fram till för några år sedan toppade dödslistan.

Integrationsproblem ska inte lösas genom att man gör något åt grunden för dom, de ekonomiska klyftorna och rasismen som utestänger folk från jobb och andra delar av samhället. Nej, integrationsproblem ska förstås lösas genom att göra det så jävligt som möjligt för dem som kommit hit och är mest utsatta. Inga permanenta uppehållstillstånd ska ges och tillgången till trygghetssystemen ska kraftigt begränsas. Inte för att någon tror att otrygghet och utsatthet ökar integrationen utan för att ingen ska vilja komma hit i första vändan. Precis som med droger ska folk alltså få det så jävligt att ingen någonsin ska vilja hamna där.

Det finns inte ett enda brott som diskuteras i dag utan att ropen på hårdare tag och straff kommer. Det trots att det är ytterst få brott som enligt forskningen minskar genom hårdare straff. Trots att all forskning visar att det viktigaste för att minska brottslighet är förebyggande arbete, ekonomisk jämlikhet och trygghet. Men genom hårdare straff tror politiker att gängkriminella ska låta bli att avlossa skott. Det är inte bara naivt, utan direkt kontraproduktivt.

Arbetslöshet ska vi inte lösa genom att dela på jobben och skapa en grundtrygghet för alla utan genom, just det, att göra det så jävligt för arbetslösa att ingen vill hamna där. Högre skatt, meningslösa sysselsättningsprogram och rapportering är bara några av åtgärderna som ska få arbetslösa att ta jobb som inte finns. Det kallas arbetslinjen och är den högsta religionen politiken har.

Listan kan göras lång på företeelser som politiker inte gillar, som vi genom samhällets trakasserier och dåliga förhållanden ska skrämmas från. Frågan vi behöver ställa oss är: hur blev det så? Hur hamnade vi i ett samhällsklimat där politikerna bedömer att de bäst vinner val genom att vara de som jävlas hårdast med olika grupper? När gick politiken från att vara det möjligas konst till det jävligas konst?