Det är inte krig i Gaza. Massiva bombangrepp som utan vidare urskiljning jämnar hus med marken är inte krig. Det är folkrättsbrott.

Det är inte stökigt i Jerusalem. Att ta från människor deras hem i rättegångar de själva inte har samma chans att delta i är inte ”stökigt”. Det är ett folkrättsbrott.

Att konstatera detta gör en inte till vän till Hamas, även om de mest ensidiga så kallade Israelvännerna vill framställa det så. Även bomberna som flyger från Gaza in över Israel är brott mot internationell rätt. Ett israeliskt barn som väcks av bomblarmen känner samma rädsla som ett palestinskt barn.

Lidandet, saknaden, den molande oron över vem som ska ryckas ifrån en i morgon. Det känns likadant i en människokropp, oavsett på vilket territorium man bor, vilken gud man tror på eller vilka makthavare man förbannats med.

Men där upphör också likheterna.

Det världen än en gång står som passiva åskådare till är inte ett krig mellan jämbördiga parter, oavsett hur mycket en del förment neutrala rubriksättningar får oss att tro det.

Israel och Palestina ockuperar inte varandra.

Det är ur ockupationen våldet gror. Ingenting går att förstå om man inte förstår detta. Varje millimeter av det palestinska livet kontrolleras av israeliska regeringens nycker, israeliska domstolars beslut och ytterst: israeliska militärmaktens vapen. Det blir ett våldsmaskineri som upprätthålls i allt. Från den dagliga förnedringen av palestinier vid vägspärrar till brutaliseringen också av det israeliska samhället när generation efter generation tvingas in i en militärtjänst som med våld ska upprätthålla systemet.

Det är kanske sant att de flesta civila palestinska dödsoffren, och de räknas redan i hundratal bara i det här blodiga kapitlet, har dött som levande svinn i attacker mot Hamas infrastruktur på Gaza. Och det är säkert sant att Hamas inte ens har något emot det. De hämtar sin näring ur hatet som bomberna väcker.

Men det som lämnas ur ekvationen är det faktum att det inte finns någon annanstans för civila att ta sig. De är instängda i det fängelse Israel bombar.
Det är på grund av detta som uppmaningar om ett slut på våldet blir meningslösa ord, om de inte också kräver ett slut på ockupationen.

Den starkes fred finns inte. Det blir aldrig fred. Inte i längden. Kriget börjar inte när den förtryckta slår tillbaka.

Hamas och jihadister och alla andra som exploaterar ilskan för sin egen makt och sina egna syften förtjänar att fördömas. Men de har inte makten att avsluta det som nu sker. Den makten har bara Israel, och omvärlden.

Fred är naturligtvis möjligt. Det som är nu är helt omöjligt. Men det kräver en omvärld som på riktigt ställer krav på rättvisa. Mot den part som har möjlighet att åstadkomma det.