”Dagis? Det heter det väl inte längre? Och mina barn är ju stora?”

Tankarna rusar när jag stressar från jobbet. Att det är en dröm jag befinner mig i vill hjärnan inte veta av. Men den skulle fatta vinken om den såg sig omkring. Jag befinner mig onekligen i Fagersta. Och jobbar på bruket. Som kemist.

Det var så det skulle bli ett tag. Innan jag halkade in på skrivandet, innan jag upptäckte att jag ville nåt annat med mitt liv. Men det vet jag inte när jag stressar genom stadens lilla centrum på väg till förskolan där jag tydligen ska hämta ett barn.

Väl på förskolan visar sig barnen inte ha kommit hem från en utflykt. Det hade jag ju glömt. Jag hade inte behövt stressa. Och som så ofta är det andra som ska hämta som också har glömt. På en bänk utanför avdelningen sitter en medelålders kvinna och läser en bok.

Jag slår mig ner bredvid henne och drar ett par djup andetag för att lätta på stressen.

– Det var precis det här vi ville undvika.

Jag tittar på kvinnan. Känner genast igen henne. Alva Myrdal. Tankarna rusar och stressen hotar att komma tillbaka. Men jag försöker verka cool.

– Jo, det kan jag tänka mig. Världen blev inte riktigt som ni hade tänkt er.

– Kan ha berott på att vi hade fel om en del saker, svarar hon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Paret Myrdal anklagas ofta för att ha haft rätt skumma idéer, till och med sådana som gränsade till fascism. Hon verkar ha läst mina tankar.

– Jo, det blev lite för mycket rågblonda barn och tankar om folket. Och det var rätt dumt. Å andra sidan levde vi alla i en sån miljö, en sån tankevärld. Det var de stora lösningarna, social ingenjörskonst och ett ovanifrånperspektiv som ärligt talat gör mig lite illamående i efterhand.

– Ja, det där har du ju fått stryk för. Men de flesta andra som var med i det politiska samtalet hade såna idéer då.

Hon såg på mig med ett leende och la ifrån sig sin bok.

– Det där är alltid svårt. Du vet antagligen inte själv vilka idéer du är påverkad av som kommer att betraktas som helknäppa i efterhand.

– Nej. Men jag har övergivit en del tankar på vägen. Jag är tack och lov inte leninist längre.

– Tur. Den ”vetenskapliga socialismen” ledde ju inte direkt till några lysande resultat. Men i ärlighetens namn var vi ju alla rätt imponerande av det där med vetenskap. Du ska komma ihåg att jag blev medveten under en tid då samhällsvetenskapen led av något slags mindervärdeskomplex i relation till naturvetenskapen.

Jag nickade och försökte se ut som om jag hade koll.

– Så mycket har jag fattat, sa jag. Det var länge som om det inte dög med att analysera tankar med hjälp av tankar. Det som egentligen inte går är mäta och väga skulle plötsligt mätas och vägas.

– Och det ledde oss fel på många sätt, svarar Alva. Och nationalismen var självklar. Det gick liksom inte att nå politiska resultat om man inte deltog i folkhemsretoriken. Jag menar, om jag kan anklagas för att ha haft fascistoida idéer, vad sägs om högern? Många av dem var ju bevisligen fullblodsnazister.

Jag nickar. Samtidigt är alla människor alltid ansvariga för vad de tycker. I synnerhet om de har ambitionen att ändra världen. Vilken Alva Myrdal onekligen hade.

– All den där fixeringen vid att det skulle födas en massa barn. Svenska barn. Kunde ni inte bara ha öppnat gränserna och släppt in lagom med folk? Du förstod ju tidigt att befolkningen i Sverige skulle åldras och att det skulle finnas för lite unga människor som skulle jobba.

Ett Europa i ruiner

– I efterhand var ju det där det stora problemet i mitt tänkande. Med tiden insåg ju den socialdemokratiska rörelsen att det var en bra idé. Billigt och enkelt. Efter andra världskriget blev det ett helt annat ljud i skällan.

– Men det handlade ju minst lika mycket om att skaffa arbetskraft till industrierna, invänder jag. För att en liten grupp kapitalister skulle bli stenrika.

– Jo, Europa låg i ruiner och Sverige var ett av få länder som hade en fungerande industri. Men det som många hävdar, att det är det bara som var förklaringen till att Sverige reste sig ur fattigdom och elände, det stämmer inte. Det hade vi redan sysslar med i många decennier då. Men kriget gav onekligen ekonomin en rejäl skjuts.

Jag ser mig omkring på dagisgården. Jag växte upp i ett samhälle som var rikt, med den tiden mått. Som barn och tonåring på sextio- och sjuttiotalen växte jag upp i ett samhälle som hela tiden utvecklades. Ofta i positiv riktning. Skolan reformerades och demokratiserades. Olika gemensamma system för att ta hand om äldre, långtidssjuka och människor med psykiska besvär utvecklades. Föräldraförsäkringen. Kvinnors rättigheter. Även om många rester av ett gravt patriarkalt samhällssystem blev kvar lång in i detta sekel gjorde socialdemokratins öppenhet inför folkrörelser och idéer som ligger i tiden att mycket moraliskt slagg rensades ut ur lagstiftning och myndighetsutövande.

– Sen kom godsägaren från Sörmland. Och tog kål på allt, mumlar jag.

– Nja, du ska inte skylla allt på Göran Persson. Jag menar, när du tittar på USA i dag kan du inte direkt påstå att det skulle vara Obamas fel eller ens Bidens att landet är i kris. Hela världen är i kris och den krisen inleddes ungefär samtidigt som de svenska sossarna fick för sig att de måste överge sin ideologi. Det hände över hela världen och i förlängningen var det det som ledde till murens fall.

– Men kan du verkligen ta det så lätt?

– Lätt? Lät det så? Jag är ursinning. Hur tror det att det känns att faktiskt ha gjort nåt riktigt bra, att ha förändrat historiens gång och sen bara se det fuskas bort?

En björktrast tittar oroligt upp från sitt matsökande. För ett par sekunder ser det ut som om den ska flyga sin väg, men den lugnar ner sig och skakar ur fjädrarna som för att starta om.

– Det är så lätt att få för sig att hela nedrustningen av välfärden och överlämnandet av makten tilbaka till en liten grupp kapitalister var nåt slags mål i sig. Mina kamrater till vänster skulle kalla det en kontrarevolution.
– Men var det inte bara ett auktoritärt och bedagat system som utsattes för nödvändiga reformer? undrar jag och oroar mig för hur hon ska reagera.
Hon skrattar rått.

– Jo, det skulle ju ha stämt om det hade lett till något bättre, till större frihet för individen och ett säkrare, mer solidariskt samhälle. Tycker du att det blev så?

– Nej, jag tycker att det var helt idiotiskt att plötsligt ha tre brevbärare som delar ut min post. Jag tycker att det är extremt puckat att omfördela enorma summor från de som har lite till de som har mycket. Men jag är ju inte sosse och det var onekligen ni som inledde nedmonteringen av det gemensamma.

Hon grymtar. Uppenbarligen en känslig punkt.

Det handlade i grunden om solidaritet

– Du vet, svarar Alva, se det så här. Hela befolkningsgrejen handlade egentligen om solidaritet. Än i dag är det ju så att det är fattiga kvinnor som bär hela befolkningsstrukturen på sina axlar. Rika människor skaffar en eller ett par barn och kan sen köpa andra människors barns arbete billigt. Visst är invanding en lösning för många rika länder, men också de människorna har ju vuxit upp nånstans. De flesta av dem har tagits hand om av en mamma som inte direkt får barnbidrag och som definitivt inte har tillgång till barnomsorg.

Det slår mig som en blixt. Hon har rätt. Det är lätt att ondgöra sig över gamla tiders samhällsbyggare. Idealen i många frågor var minst sagt skumma, men de byggde upp ett samhälle som gav utrymme för en moralisk utveckling. Den som är otrygg och fattig har inte utrymme för radikala lösningar. Det är det vi har politiska rörelser till.

– Jag vet att jag och Gunnar hade många åsikter som är minst sagt ute i dag. Men kom igen, ditt välstånd bygger på andra människors fattigdom. Så fungerar världen än och på många sätt har det bara blivit värre. Det var poängen med vårt tänkande. Som med barnafödandet. Vi ville se till att inte jobbet med att se till att det faktiskt föddes barn hamnade på fattiga arbetarkvinnor. Vi ville att också de skulle ha tid att gå på teater, umgås med vänner och framförallt ha makt över sina egna liv.

Hon tystnar och ser allvarligt på mig.

– Jag menar, hur tycker du att det har gått med det?