Överallt ser vi det. En uppmaning – ja, rent av en uppfordran – till att äga mer. Annars bli vi inte lyckliga. Annars räknas vi inte. Annars är vi förlorare.
Ja, det är rent av så att om vi inte konsumerar mer är vi osolidariska. Sägs det. Och alldeles oavsett vad man tycker om covidvaccinet, kan det vara på sin plats att fundera en stund över om massvaccin i första hand gynnar folkhälsan eller om det är den ekonomiska tillväxtens framtid som ska säkras.

Redan höga löner ska höjas. Spelbolagen dränker oss i drömmar om att kunna köpa vad vi vill. Tillväxt, tillväxt och ännu mera tillväxt. Naturen offras för att ekonomin inte ska stanna av. Vapen exporteras för att rädda jobb så vi ska kunna fortsätta att konsumera. Inget är finare än att äga. Påstås det.

Allt vi ska önska oss

Och vi går på det. Gång efter gång. Att planeten inte klarar av mer struntar vi i. Jag förstår inte. Tror vi inte på informationen om att vår planet inte klarar av att vi konsumerar så mycket som vi gör? Tycker vi inte alla människor är lika mycket värda och att global rättvisa är viktig? Eller har vi gett upp inför inbillad maktlöshet och rusar in i varje högkulturs avslutande dekadens för att slippa tänka?

Redan som små barn styrs vi in i den ”rätta fålla” som jag menar inte bara är fel, utan till och med farlig. Vi ska önska oss presenter. Skriva långa listor på det vi vill ha. I grunden finns där förstås något vackert och fint. För det är roligt att ge. Det tycker jag också. Ibland är det också roligt att få.

Men när paketen blir så många att de inte ens märks i en väldig hög. Eller när besvikelsen över att man fått mindre i år än tidigare är större än glädjen över det man faktiskt fick. Vart är man väg då?

Och om jag nu ska stanna vid barnet en stund till. Vad händer med fantasin när alltmer av leksakerna är färdiga modeller med ett från början fastställt mål och ett tydligt rätt eller fel? Eller alla dessa ting man bara passivt ska titta på och inte leka med …

Ja, redan från början av våra liv fostras vi till lydiga konsumenter som inte ens reagerar över all intelligensbefriad reklam för lycka genom prylar. Avundsjuka och tävlan. Vi kunde lika gärna ta gift.

Står över allt levande

Så vad menar jag då med att styrandet till att bli en god konsument är farligt? En hel del, kan jag säga, som börjar med egoism, missnöje, avundsjuka och passivitet.

Det kanske ser oskyldigt ut när barn jämför, gnäller och knuffas lite. Ingen kunde vara mer fel. Istället för att vi får en utveckling där barnets fokusering på det egna jaget övergår i en allomfattande gemenskap med kreativitet, solidaritet och rättvisa som fundament, läggs grunden till en individualism och ett tävlingstänkande som riskerar att utmynna i ett vi- och domtänkande som i sin sämsta förlängning leder till våld.

Vi får också ett sätt att se på tillvaron där människan – särskilt en del utvalda – står över allt annat levande på vår jord. Visst, det pratas klimat och miljö, men naturen som en helhet får inget utrymme när produktivitet, vinster och effektivitet står överst på dagordningen.

I den senaste tv-sända partiledardebatten framställdes till och med hoten mot miljön och framtiden som en möjlighet för svensk industri.
Omställning och klimatsmart. Koldioxidfritt. Biobränslen, höghastighetståg och stålverk som är så miljövänliga att våra makthavares våta drömmar om business as usual plötsligt inte bara är möjliga utan dessutom ska göra oss ännu rikare.

Om det går? Ja, kanske. Fast då får vi, till att börja med, byta ut ”Sverige åt svenskarna” mot ”världen åt svenskarna”.

14 lyxbilar

Ingen blir heller lyckligare av att äga. Hur många gånger har jag inte hört i övrigt vettiga människor beklaga sig över att de inte vet var man ska göra av allt eller gnälla över vad man ska köpa för present till den som redan har allt? Dummare blir det inte.

Försäkringsbolagen jublar. Vi måste skydda oss. De som inte har möjlighet att på det som kallas hederligt vis tillskansa sig allt, vill förstås också ha och så skapar den överdrivna ägandet en hel industri av skyddsverksamhet.
Där kan man också räkna in nationella arméer som skyddar rika länder mot fattiga. Ingen blir, som sagt lyckligare av att äga. Har man väl blivit beroende finns ingen bortre gräns. Mer!

Titta på vår största fotbollsstjärna. När han köpt 14 lyxbilar är han inte nöjd utan tycker sig behöva 15.

Det är så det fungerar. Och vi som kör en vanlig standardbil och oroar oss för om den ska klara besiktningen eller inte luras att tro att det han ägnar sig åt är lycka och framgång.

Vår intensiva dyrkan av ägandet är en förbannelse som förgiftar relationer, förstör natur, leder till krig och föder stress, känsla av att ha misslyckats och olycka.

Vi behöver nya värderingar och det omedelbart. ”Mer pengar i plånboken” är det mantra som partier oavsett färg brukar använda sig av. Och det är klart att det finns många fattiga, inte minst i andra länder men också här hemma, som behöver det. Men väldigt många behöver det inte.

Ägandet är en drog. Alla droger skapar beroende. Och när man väl sitter fast i ett missbruk struntar man i konsekvenserna och bryr sig bara om att tillfredsställa sina behov, hur sjuka och absurda de än är.

Lyckade eller lyckliga

Många gånger har jag nu sett ett spelbolags reklam för en storvinst där man, underbart nog, kan förverkliga de drömmar som består av allt från en jättegarderob full med kläder och en glassautomat till en egen gokartbana. Man kan bli trött för mindre.

I morgontidningen ser jag sedan att vi förväntas glädjas över att handeln åter ser ljust på framtiden och jag funderar en stund över varför jag ska vara glad över det.

Naturligtvis inser jag att det ekonomiska system som vi bär på våra axlar kräver det, men vem mer? Inte människan i alla fall. Inte vår natur. Inte planeten.

Vi måste återerövra de visioner som gått under i en fyrkantig sörja av materialism, ekonomisk tillväxt och alltmer avancerad teknik. Vi måste dessutom på allvar fundera över om vi vill vara lyckade eller lyckliga.
Det är också hög tid att tänka efter om vi menar allvar när vi hävdar att alla människor på vår jord är lika mycket värda och om den kärlek till naturen vi ger uttryck för är något vi menar, eller bara till intet förpliktigande floskler.

För att sammanfatta är det nu – och jag menar verkligen nu – dags att ersätta vårt enkelspåriga strävande efter att äga med visioner som kommer från hjärtat och hjärnan och inte från plånboken.