Många var riktigt upprörda. Arga. Sveriges Davis cup-lag skulle möta Chiles i Båstad förhösten 1975. Chile var fortfarande en militärdiktatur och Sverige hade tagit stort ansvar för flyktingar från inte bara den diktaturen utan också andra. Ilskan spred sig som en gräsbrand i Sverige, tennismatchen provocerade stora mängder människor. Mikael Wiehe skrev låten Stoppa matchen! som kom ut som singel och användes under protesterna som kulminerade i stora demonstrationer i Båstad i september -75.

Jag var knappt 13 år, men köpte singeln. Som gick varm. Jag hade precis börjat intressera mig för Vietnamrörelsen och hade fattat det där med att fascism var en dålig idé. Vi levde i en tid då de sista resterna av det gamla odemokratiska och gravt hierarkiska Sverige verkade vara på väg att försvinna, genom politiskt arbete och kulturell utveckling. Sverige skulle bli ännu mer jämlikt och inte minst av allt jämställt. Sjuttiotalet blev en enda lång reformkavalkad, men reaktionen lät inte vänta på sig.

Socialdemokraterna hade genomfört en lång rad progressiva reformer. Miljonprogrammet, som gav människor värdiga bostäder. Tillgången till välfärdsstaten var allmän, inte längre någon form av fattigvård. Arbetet för en allmän och jämställd föräldraförsäkring hade inletts. På punkt efter punkt plockades ett gammalt, förlegat system ner. Det Sverige som många nostalgiskt ser tillbaka på skapades av ett socialdemokratiskt parti som i valet 1968 fick 50,1 procent av rösterna och som arbetade målmedvetet med att omvandla Sverige.

Högern var upprörd. Förbannad rent utav. De förstod hur omvälvande utvecklingen var. Om vänstern skulle lyckas omvandla Sverige till ett demokratiskt, jämlikt samhälle skulle ingen längre vilja veta av deras reaktionära samhällssyn. De kämpade inte bara för sin ideologi. De kämpade för sin upphöjda position på ett sätt som gick långt bortom ideologier. När ditt hus riskerar att brinna ner struntar du i teorier. Ideologin får komma in i efterhand och legitimera ens handlingar. Och vi såg spåren av den paniken överallt. I uttalanden från moderata politiker som tyckte att de svarta i Sydafrika inte hade det så jobbigt. De har ju bananer att äta. Eller att en svart människa aldrig kunde bli svensk på riktigt.

Extrema högeridéer och fascism är inte så mycket ideologier som de är känslor. Själva tricket för att få någon att gå med på en ideologi som bygger på hat och inhumant hierarkiskt tänkande är att locka till sig rädda människor. Och om inte tillräckligt många är rädda går behöver man skrämma dem. De röda horderna som hotar att invadera landet. De homosexuella som hotar samhällsbeståndet. Judarna, eller någon annan folkgrupp som inte har med de samhällsproblem man säger sig vilja lösa, väljs ut som syndabockar. Den urballade form av kommunism som fanns i Östeuropa var, och är fortfarande, också ett tacksamt ämne för propaganda.

Folk dog i Chile och andra länder i samma världsdel. Mördades inför öppen ridå för att de tyckte fel saker. Internerades i tusental och avrättades brutalt. Vietnamkriget tog slut 1975 och den progressiva blicken vände sig till Sydamerika och till kärnkraften. Och intellektuella radikaler påminde om ”reaktionen”, ett begrepp som står för de grupper i samhället som försvarar det gamla samhället med näbbar och klor i reaktion på demikratiska och solidariska reformer. Den penningstarka minoritet som inte ville mista privilegiet att kolla tennis och sörpla skumpa i en i det närmaste sekteristisk miljö.

Mikael Wiehe, som annars ogärna sysslar med politisk propaganda, vars storhet ligger i att kunna sammanfatta olika i det närmaste allmänmänskliga principer i starka symboler, som Flickan med kråkan, lackade ur och skrev en av sina mest tydliga låtar. Och det uppskattades. Men inte av alla. Inte nog med att Sverige – trots alla problem som fanns kvar, framför allt när det gällde människors rätt att utforma sin egent identitet – snabbt hade omvandlats till världens mest egalitära samhälle, det började hetta om öronen för de besuttna på riktigt. Löntagarfonderna.

Jag kommer att återkomma till löntagarfonderna senare, men de blev startskottet för den största och mest påkostade poltiska kampanjen i svensk historia, vill jag påstå. Det som nu är Timbro är en samling av några starka krafter på högerkanten som inledde ett medvetet och fokuserat ideologiskt motstånd mot det samhälle de såg växa fram. De såg sin priviligierade ställning hotas och lyckades med tiden vrida tillbaka klockan flera decennier. Den utvecklingen är en av förklaringarna till det politiska läge vi lever med i dag.

Hitler behövde inte bryta lagar för att bli diktator

Till slut gick nazisterna och Adolf Hitler över alla gränser för att befästa sin makt. Men faktum är att de inte behövde bryta särskilt många lagar för att bli diktator i praktiken. 1919 hade Hitler, en aspirerande men ganska obegåvad konstnär, och veteran från första världskriget, gått med i ett extremt högerparti, Tyska arbetarpartiet, Deutsche Arbeiterpartei, DAP. Den tysktalande delen av Europa levde i något slags chocktillstånd efter kriget och där fanns mycket starka revanschistiska stämningar och tankar om att Tyskland i synnerhet behövde återupprätta sin heder.

Samtidigt var det lite si och så med demokratin. Det tyska kejsardömet hade fallit och förbundsstaten styrdes av ett riksråd som hade mycket makt med inslag av folkvalda politiker i en riksdag som valdes i direkta val, presidenten likaså. En hel del makt låg hos kungahuset också.

Efter kriget var missnöjet med fredsuppgörelsen stort i Tyskland. Landet tvingades betala stora summor som ersättning för den förstörelse man ansetts ha ställt till med. Nationalismen var en stark ideologi i Europa överhuvudtaget, samtidigt som uppror och revolutioner uppstod på många ställen. Den djupa kapitalistiska kris som till slut skulle leda till total kollaps i den stora börskraschen 1929 var igång redan och människor matades med olika budskap om vems fel det var. Judarna. Bolsjevikerna. Socialdemokraterna och alla möjliga grupper.

Men stora skaror såg igenom högerpropagandan och gjorde uppror på plats efter plats. Uppror som ofta slogs ned med besinningslöst våld. Också i Sverige om än i mindre skala. Men den patrikapitalistiska makten var hotad på riktigt och den var beredd att försvara sin egen befolkning från det hotet om de så skulle ta kål på varenda en av sina egna landsmän.

Tyska arbetarpartiet bytte 1920 under Hitlers ledning namn till Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, nazisterna var födda och vägen fram till andra världskriget inleddes. En iakttagelse som är lätt att göra när man tittar på förra seklets historia är att alla försök att skapa auktoritära tusenårsriken sprack. I Chile, Spanien, Tyskland och andra kända högerdiktaturer fanns bara en utgång: krig, antingen inom landet eller med andra länder. Fascismen bygger på antaganden som är så falska och förljugna att den är oförmögen att styra ett land. Det spricker med nödvändighet alltid och tyvärr blir ofta stora mängder människor lidande.

Det är alltså inte bara frågan om en ideologi som går att ställa vid sidan om de traditionella och jämföra lite slött. Fascismen befinner sig inte i samma demokratiska rum som vi andra. Tvärtom föraktar den demokratin och är beredd att göra alt för att krossa den. Bevisligen. Det bara går inte att hitta fascistiska regimer som ens lyckas skydda sig mot sig själva, än mindre skydda sin befolkning mot lidande. Det slutar alltid med kaos och elände.

Oheliga allianser gav Hitler makten

1924 fick NSDAP 6,5 procent av rösterna i de tyska riksdagsvalen, 1928 2,6 procent. Den tyska riksdagen hade ingen spärr för småpartier, så den fylldes snart med massor av sådana och det blev i det närmaste omöjligt att få ihop ett regeringsdugligt kabinett. Men på trettiotalet tog det fart. 1932 fick de 37,3 procent och 1933 33,1 procent. En tredjedel av befolkningen räckte för att göra Hitler till diktator. Stödet kom från ett inte helt oväntat håll. Monarkin och högerkonservativa grupper.

USA hade upprättat en transatlantisk byteshandel. Tyskland behövde pengar för att betala sina krigsskadestånd till andra länder i Europa och fick låna stora summor av USA. Tanken var att Tyskland skulle betala dessa länder som i sin tur skulle kunna betala tillbaka skulder till amerikanska banker och institutioner. Problemet var bara att tyskarna inte var så angelägna att betala skadestånden. Lånen användes snarare till att se till att i princip muta sin egen befolkning. Samtidigt som man internerade och förföljde oliktänkande, människor med det man upplevde som avvikande sexualitet, eller andra politiska åsikter eller etniska identiteter än den tyska, öste man pengar man egentligen inte hade över dem man såg som de riktiga tyskarna.

Människor sattes i koncentrationläger och fängelser, avrättades eller lönnmördades samtidigt som det man uppfattade som det ”tyska folket” erbjöds gratis kultur, betalda semesterresor och faktiskt upplevde förbättringar. De ambitiösa infrastrukturprojekt som inleddes motverkade till en början de destruktiva ekonomiska effekterna av regeringens slöseri, men i längden höll det inte. När världekonomin får allvarliga problem och till slut den amerikanska kapitalismen går in i historiens allvarligaste ekonomiska kris spricker pyramidspelet och Tysklands ekonomi faller samman som ett korthus.

Alla har sett bilderna av tyskar som kör pengar i skottkärror för att köpa lite bröd. Arbetslösheten var störst i hela världen. Över 30 procent. Människor svalt. Det är svårt att bedöma hur många tyskar som egentligen stödde Hitler, men när nazisterna i två val fick runt en tredjedel av rösterna berodde det troligtvis inte enbart på politiska och ideologiska framgångar, utan också på det hot som de paramilitära, fascistiska grupperna utgjorde. De stod parkerade utanför vallokalerna och trakasserade och hotade människor så att de skulle rösta ”rätt”.

För att upprätthålla ekonomin började man trycka pengar för fullt. En stat kan mycket väl göra så. Pengar är hittepå, en social överenskommelse som inte bygger på något verkligt värde egentligen. Så länge som folk är med på illusionen håller det. Det går upp och ner hela tiden, men det är långt ifrån ovanligt att länder använder sina sedelpressar för att komma ur tillfälliga svackor eller göra nödvändiga investeringar. Problemet var bara att den tyska högern gick för långt. Snarare än att rädda sin ekonomi mördade de den. Mycket snabbt.

1933 blev Hitler i praktiken diktator i Tyskland. Genom snillrika trick och politiska manipulationer lyckades han få konservativa och reaktionära grupper att tro att han var en nyttig idiot som de skulle kunna använda för att styra bort landet från den demokratiska väg man trots allt anträtt. De var inte ute efter det elände som följde efter nazisterna maktövertagande, men de trodde att NSDAP skulle kunna fungera som ett bålverk mot det de uppfattade som sina fiender och slippa den där jobbiga demokratin, skrämda av revolutionsstämningarna i det egna landet och i andra.

Sen bröt det mest fruktansvärda krig man kan tänka sig ut. Och i Sverige fick modernisering och demokratisering plötsligt ställas på vänt. I nästa text i serien kommer jag att börja där.