När nya stora investeringar genomförs måste det göras så att de fungerar för hela befolkningen. Förslaget till plan för kommande investeringar inom transportsystemet saknar skrivningar om både universell utformning och FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning, skriver Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR.
Målet om ett transportsystem tillgängligt och användbart för alla har funnits med i inriktningsplanerna de senaste perioderna. Arbetet har systematiserats och utveckling på området har skett, men ännu saknas delar som borde vara självklara i en inriktningsplan fram till 2030 och även längre än så.
I fredags var det sista dagen för att lämna in remissvar avseende Inriktningsunderlag inför transportinfrastrukturplaneringen för perioden 2022–2033 och 2022–2037, rapport 2020:186.
Vi har i vårt yttrande noterat att även om inriktningsplanen har koppling till de globala målen i Agenda 2030 saknas viktiga resonemang kring agendans mål 11.2 om att hållbara transportsystem ska göras tillgängliga för alla. Det fattas också ett resonemang om hur planen ska säkerställa att ingen lämnas utanför, exempelvis personer med funktionsnedsättning.
Universell utformning och FN-konventionen
När nya stora investeringar genomförs måste det göras utifrån principen om universell utformning, men förslaget till plan för kommande investeringar saknar skrivningar om denna princip. Universell utformning betyder att samhället byggs rätt från början så att det fungerar för alla medborgare. Principen om universell utformning ska tillämpas inom allt från byggd miljö till information och kommunikation.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är en annan viktig grundpelare, som saknas i planen. Den ger personer med nedsatt rörelseförmåga rätt till tillgänglighet och användbarhet till transportsystemet i Artikel 3, 4, 9 och 20.
Vi förutsätter att både universell utformning och FN-konventionen lyfts in i planen så att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt både Agenda 2030 och konventionen.
DHR anser dessutom att planen bör förtydliga alla aktörers ansvar för agendan, konventionen och universell utformning. För även om staten har det yttersta ansvaret, så är regioner, kommuner, myndigheter och enskilda trafikbolag ansvariga för åtagandet och det praktiska genomförandet.
Avslutningsvis vill vi betona vikten av att personer med nedsatt rörelseförmåga och andra funktionsnedsättningar involveras i genomförandet av transportpolitiken i praktiken. Ett väl utbyggt transportsystem som fungerar för alla är bra för både individen, samhället och miljön.
