Den första mars började den kontroversiella årliga licensjakten på lodjur. I år ska 83 st lodjur skjutas i Sverige. Jakten på lodjuren är en mycket kostsam historia för samhället och riskerar lodjursstammens långsiktiga överlevnad, bara för att ett fåtal jägare tycker att det är en rolig och spännande jaktform.
Lodjursjakten är en spännande och rolig jakt tycker Daniel Ligné från Svenska Jägareförbundet i en intervju med Jaktjournalen. Vidare anser Daniel Ligné att jägarna har rätt att ”skörda lodjuren på samma sätt som man skördar kantareller i naturen”. Ett synnerligen oetiskt sätt att se på en mycket skör lodjursstam. Han hävdar också i samma intervju att staten bör ta kostnaderna för lodjurspopulationen, när det i stället borde vara jägarna som ska betala för lodjuren som de skjuter, detta som ersättning för de trafikolyckor som löshundsjakten åstadkommer då jägarna jagar lodjurens främsta byte, rådjuret.
Lodjuren är fridlysta i Sverige men har ändå på 20 år reducerats från 1 900 till 1 100 individer genom en omfattande licens- och skyddsjakt, detta med följd att deras långsiktiga överlevnad riskeras. Det absoluta golvet som inte får understigas, gynnsam bevarandestatus, är satt till 870 individer om den genetiska variationen är god. Samtidigt vet vi att den skandinaviska lodjurspopulationen har väldigt liten genetisk variation, mycket på grund av den jakt som bedrevs under 1800-talet och nästan obefintlig invandring. Det innebär att om lodjuren drabbas av någon epizootisk sjukdom som till exempel kattpest, så skulle det få förödande konsekvenser för lodjurspopulationen. Lodjursjakten är också förbjuden enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Lodjuret är en strikt skyddad art enligt EU-lagstiftningen, som är överordnad svensk lag. Avsiktligt dödande och därmed jakt på lodjur är som utgångspunkt förbjudet. Sverige tillåter, trots att det är förbjudet av EU, licensjakt på lodjur. Endast i ett fåtal undantagsfall kan avsiktligt dödande tillåtas. Dessa undantag skall tolkas mycket restriktivt och hanteras i dag av skyddsjakten.
Lodjuren jagas på ett etiskt förkastligt sätt med drivande hund, ofta upp i ett träd där de sedan skjuts ner. Många andra länder diskuterar att upphöra med löshundsjakt men Sverige fortsätter att bedriva hetsjakt på lodjur, liknade den nu avskaffade rävjakten med hundar i England, bara för att vissa jägare tycker det är en spännande och rolig jaktform.
Jägarna försöker motivera jakten med att om de inte jagar lodjuren så skulle de äta sig ur ”skafferiet”, alltså äta upp alla rådjur, hjortar och harar som finns i skogen och sedan själva svälta ihjäl. En hypotes som faller på sin egen orimlighet. Ur ett ekologiskt perspektiv klarar lodjuren att reglera sig själva – blir de tillfälligt för många kommer de att få färre ungar och vandra ut till nya områden. Rovdjuren har samexisterat med sina bytesdjur i miljontals år utan att svälta ihjäl eller förstöra balansen.
Naturen är självreglerande och forskning världen över visar att ekosystemet behöver toppredatorer för att uppnå optimal artrikedom och en fungerande evolution. Ett lodjur tar de svagaste individerna, en jägare skjuter med förkärlek den största och kraftfullaste individen. Lodjuren är bra på att hålla efter rävpopulationen vilket får en positiv effekt på antalet harar och skogshöns. Människan kan inte ta en roll som rovdjuren haft sedan begynnelsens tider utan vi måste i större omfattning överlåta till naturen att självreglera sig och därmed tillåta större lodjursstammar.
Att inte låta lodjuren ta sin naturliga roll som toppredator och reglera rådjuren och dovhjortarna kostar samhället närmare 500 miljoner kronor per år i ökade trafikolyckor. Den 1 oktober när jakten på rådjur med drivande hund börjar och hundarna driver viltet ut på vägarna, ökar trafikolyckorna med runt 2 000 rådjursolyckor per månad (viltolyckor.se) där varje olycka kostar 62 000 kronor enligt en studie av Calluna 2018. Rådjursjakten med drivande hund kostar därmed årligen närmare 500 miljoner kronor i ökade trafikolyckor. Kostnader och mänskligt lidande som skulle kunna undvikas om lodjuren skötte baspredationen på rådjur och jägarna upphörde med sin löshundsjakt på rådjur.
Licensjakten bör alltså förbjudas av flera skäl, både etiska, populationsgenetiska och samhällsekonomiska. Vi måste börja se på nyttan av lodjuren i sitt totala sammanhang i naturen, inte ur jägarnas perspektiv, som ett roligt och spännande djur att jaga.
