Runt köksbordet hos Thomas och Åsa, i den lilla sörmländska byn, har Peter börjat berätta om en allvarlig kris i Xpan-projektet, men innan han är klar stängs han av för att hans skikt av organiska vävnader behöver näring. Ida ska sätta sig och jobba men först vill hon ut och gå lite. Då möter hon Åsa, som har varit och lämnat julmat till Nalle.
Så Nalle bodde bortåt vägen och var minst hundra år. Ja, det var ju han då, den konstiga lilla gubben som mest högg ved eller lommade omkring och såg vilsen ut. Eller hade kryptiska samtal med Freddy. Ida hade inte vetat vad hon skulle säga till honom, eller om hon skulle säga något alls, för det gjorde inte han. De hade nickat åt varann när det behövdes och annars låtit varandra vara.
Men det var alltså han som bodde där borta i skogen. De hade nämnt honom förut, att det var synd om honom som blev så ensam när Roger dog. Jaha. Det föll henne in att hon kunde gå dit och hälsa på och säga att hans vänner mådde bra – men det visste hon ju inte.
– Hur är det, Ida?
Åsa lade en hand på hennes arm och tittade bekymrat ner på henne.
– Bra, sa Ida.
– Du stod bara där och tittade, så jag blev lite orolig.
Ida väntade på att hon skulle ta bort sin hand, så hon kunde koncentrera sig på att svara. Men handen låg kvar, så hon samlade sig och sa att hon bara var trött. Och Åsa sa att hon förstod och att Ida säkert skulle må bra av en promenad.
– Jag följer dig en bit på väg, sa hon med huvudet på sned.
– Det behövs inte. Jag ska bara ta en kort sväng och tömma huvudet innan jag börjar jobba. Men tack ändå.
De sa godnatt och Åsa gick upp till stora huset. Ida gick så långt på den lilla grusvägen att hon passerade ladan och brevlådorna. Sen vände hon och gick in och kollade mejlen och kommunikationsforumet som de använde inom redaktionen.
Mejlen var lika många som hon hade befarat och hon började med de fem från Juha. Var i helvetti höl hon hus? hade han undrat runt lucia. Sen hade Ante kommit tillbaka och förklarat, men då undrade Juha istället om Ida visste något om hans relation till Canberra. Herregud. Sen skrev han att han hade sagt att hon hade influensa och att Nisse skulle vikariera för henne så de slapp ta in någon. Ramon på ekonomin undrade om hon inte skulle sjukanmäla sig, så det borde hon göra.
Det kändes bra att komma tillbaka och knyta ihop verkligheterna. Hon bad Ramon om ursäkt, hon hade legat sjuk hemma hos en vän ute på landet, skrev hon, och ett träd hade vält över någon ledning så uppkopplingen var paj. Sen kunde hon lugna Juha i fråga om Canberra: nej, han behövde inte vara sotis.
Nisse hade bara bett henne höra av sig när hon kom hem. Genast. Inga frågor om jobbet. Herregud, en oerfaren praktikant, knappt mer än en tonåring, på en redaktörstjänst, hur skulle det gå? Antagligen bra, Nisse hade huvudet på skaft. Ju mer hon tänkte på det, desto mer slappnade hon av i axlarna. Det var säkert en utmärkt lösning. Alla opinionstexter som hade kommit in hade han fått kopia på. Hon kunde lugnt stanna och fira dan-före-dan-jul med Harriet och Ellis.
Camilla öppnade dörren och en kall vind blåste in innan hon hade kommit in och stängt om sig.
– Hur gick med Peter? Fick han sitt underhåll enligt schema 1 B som han ville ha? Och sa han nåt mer om Himmelska fridens kris? sa Ida.
– Han fick saft och en chokladbit, sa Camilla och tände den onödigt starka taklampan.
Så satte hon sig mittemot och berättade om vad roboten hade sagt om Himmelska fridens kris. Det var saker som hon bara delvis hade känt till, och egentligen var det det som bekymrade henne. Än så länge var det inget som vanliga Xpan-invånare kunde märka av. Lite sämre samordning kanske, brist på vissa varor, information som kom sent eller verkade konstig. Chefer som slutade eller försvann.
– Folk hoppar av, sa hon. I toppen. Inte bara inom Himmelska friden utan i hela Xpan-projektet. Inte de gamla, de sätter in nya bioder och sitter kvar. Som Angus.
Ida satte på kaffe medan hon lyssnade. Det verkade märkligt att Camilla inte hade blivit invigd i de tankar som fanns om vad allt detta berodde på. Som om de inte litade på henne.
Tidigare hade Himmelska friden och de andra Xpan-entreprenörerna konkurrerat om att anlitas av stater och unioner för att leda det där som kallades mänsklighetens expansion i rymden. Eller snarare flykt, som Freddy hade sagt. Men nu hade de blivit som stater själva, och det fanns inga pengar att tjäna, det var bara att göra jobbet. Vilket var svårt på grund av att korruptionen och stölderna ökade så mycket.
– Så mycket vet vi allihop. Det var därför Hassan Erixon fick bli chef för Harmonibrigaderna, sa Camilla. De ville ha någon med hårda nypor.
– Mmm, en helt obalanserad människa som skickar folk på destruktion om de inte lyder, det är väl precis vad ni behöver. Men vad var det du inte visste?
– Alltihop skulle ju vara för mänsklighetens bästa, sa hon. Men nu sitter folk där ute i satelliterna och får inte ny mat när den tar slut. Eller nytt syre. Fler och fler skickas ut, en del i tysthet från någon anonym plattform, andra från Xpan-städerna. Men det är fler och fler pensats och sensats som skickas iväg, och färre gongsats.
Gongsats var satelliterna för dem som skulle arbeta på rymdbaserna – gong var ett kinesiskt lånord som betydde arbete. Men om det inte fanns mat och syre så det räckte var det lätt att lista ut hur det skulle gå, sa Camilla med ögonen fulla av tårar.
Man hade skyllt kaoset på avhoppare och utanföringar, som på de mest omöjliga vägar tog sig ner i nedre infran, utlöste ett strömavbrott och plundrade vagnarna. Men det var alldeles för mycket som försvann, i produktionsområdena också.
– Så de misstänker att de högsta höjdarna är på väg att hoppa av, alltså? Men ärligt, gör det nåt? Då skulle de väl sluta skicka ut folk i rymden?
– Ja, men det skulle ju bli kaos! Alla kan ju inte leva i leran och äta rötter. Hela civilisationen kommer att gå under!
– Nja, tycker du inte att Freddy och Ante och dom är civiliserade människor? Det tycker jag. Mer civiliserade än … tja, Hassan Erixon.
Camilla sa att mötet som hon skulle infinna sig på den 20 december klockan 13.00 skulle handla om det här problemet. Hon sa att Ante och hon hade ändrat i robotens parametrar och lyckats höja faktor 7, den upplevda humanitetsfaktorn, till 8,6 av 10. Om Peter valdes till ordförande skulle han därmed skilja sig från de andra kandidaterna, inte bara till utseende och retorik utan också i sina prioriteringar. Dessutom hade de höjt öppenhetsfaktorn så att han skulle bli mindre restriktiv med information.
– Du borde låta den följa med som Peter då, tycker jag, sa Ida.
– Kanske. Åsa bjöd in mig att fira jul med er i morgon, så jag kan fundera tills dess, sa Camilla.
