Varje år blir cirka två procent av alla kvinnor misshandlade av sin partner eller ex-partner, enligt Brottsförebyggande rådet. Det motsvarar omkring 75 000 kvinnor. Räknar man även med psykiskt och sexuellt våld blir siffran högre.

Samtidigt har samhället traditionellt fokuserat på stöd och skydd till de våldsutsatta, medan mindre kraft lagts på att hjälpa våldsutövarna att sluta slå, enligt forskare.

– Vi pratar väldigt sällan om de som utsätter sin partner för våld och hur vi ska få dem att sluta. Vi pratar om hur vi ska se till att dem som slår inte kommer åt dem som de vill slå, säger Susanne Strand, docent i kriminologi som forskar om partnervåld vid Örebro universitet.

Inget statligt grepp har tagits om frågan, konstaterar Lucas Gottzén, vålds- och mansforskare vid Stockholms universitet

– Det är väldigt mycket upp till regionerna och kommunerna, vilket gör att det ser extremt olika ut ute i landet. Det kan vara väldigt bra på en plats och oklart om det över huvud taget finns på en annan plats, och resurserna till de här mottagningarna är generellt väldigt små.

Räcker inte till

Nationellt finns telefonlinjen Välj att sluta som riktar sig till personer som utövar våld i nära relationer. Den lanserades i februari 2019 i Stockholm och Skåne, men sedan årsskiftet kan man ringa oavsett bostadsort. Fram till i dag har över 1 200 samtal kommit in, varav hälften från våldsutövare.

En liten ökning har setts efter den senaste tidens uppmärksamhet kring våld mot kvinnor, men ökningen kan också bero på att telefonlinjen blivit nationell och mer känd, enligt projektledaren Christina Ericson.

Sedan en tid tillbaka är man uppe i nästan fyra samtal om dagen. Samtidigt har resurserna minskat och i år kan man bara hålla öppet tre dagar i veckan, jämfört med tidigare fem.

Syftet med telefonlinjen är att slussa männen vidare till mottagningar där de kan få behandling. Men de runt 80 mottagningar som finns räcker inte till, anser Christina Ericson. Dessutom bedöms bara runt hälften av dem vara specialiserade.

– Vi kan få svar av en kommun att ”vi tar emot våldsutövare” – och så kanske de erbjuder tre stödsamtal. Det är inte vad jag och mina kollegor kallar behandling, säger Christina Ericson.

Oklar kvalitet

Omkring en tredjedel av alla som ringer till Välj att sluta ringer vidare till den verksamhet som telefonlinjen hänvisat till, enligt primära uppskattningar. Siffran kan dock vara högre, enligt projektledaren. Att många faller bort kan delvis bero på att många av verksamheterna är knutna till socialtjänsten.

– Vi vet att tilliten till socialtjänsten i den här gruppen är låg. Man vill inte vända sig dit. Man tror att ringer jag dit, då blir jag av med barnen, säger Christina Ericson.

– Det blir ett tapp som vi inte alls ser hos dem som till exempel blivit hänvisade till Manscentrum i Stockholm, som är en stiftelse och inte socialtjänst.

Enligt henne behövs fler verksamheter med låg tröskel som bedriver kvalificerad behandling med välutbildad personal.

– I dag är det lite av ”låt alla blommor blomma”. Det krävs en ganska rejäl utbildningsinsats för att kommunernas socionomer ska kunna ha hand om den här målgruppen, och det ser vi inte har skett, säger Christina Ericson.

Både hon och forskaren Lucas Gottzén framhåller att det görs mycket bra arbete.

– Men regeringen har inte satt ner foten för att säkerställa kvaliteten i insatserna. Vi vet egentligen inte om det hjälper, för det är inte strukturerat och manualbaserat, säger Gottzén.

Svårfångad grupp

Det är också långt ifrån alla som utövar våld mot sin partner som söker hjälp.

– Det finns forskning som visar att 50 procent av dem som dödar aldrig har sökt hjälp eller varit i kontakt med en hjälporganisation eller socialtjänst innan mordet, säger Christina Ericson.

– De som inte är motiverade och inte vill förändra sig – det är den stora frågan som vårt fält brottas med.

Kriminalvården möter en del av dem när de blivit dömda för brott. Men det finns inga krav på att genomgå en behandling under fängelsetiden, och enligt en studie gjord av kriminalvården tackar tre av fyra som dömts för partnervåld nej till behandlingsprogram som syftar till att minska risken för nya våldsbrott mot närstående.

– Långa fängelsestraff utan behandling – det kan ju komma ut en värre person av det, säger Christina Ericson.

Helst hade hon sett att samhället kom in betydligt tidigare i våldsprocessen. Många av dem som hör av sig till Välj att sluta har utövat våld i flera år innan de tar kontakt för att få hjälp.

– Kan vi komma in med behandlingar redan i den fas där det handlar om psykiskt våld – kränkningar, hot, svår svartsjuka – då kanske det inte når upp till det värsta.

Ringer i kris

Samhället måste också göra mer för att upptäcka och hjälpa barn som far illa hemma. En stor del av de som utövar våld som vuxna har själva blivit utsatta som barn.

75 000 kvinnor utsätts för våld varje år – runt 600 våldsutövare har hittills ringt Välj att sluta. Christina Ericson konstaterar att det är väldigt många man inte når.

– Kommunikationen ut mot allmänheten är extremt dyr och vi har en låg budget. Dessutom behöver kommunikationen mot utövare vara kontinuerligt synlig för många. Man måste nå dem just när krisen infinner sig – för det är i kris de ringer, när något hänt och man gått över en gräns.

Samtidigt står känslor av skuld och skam ofta i vägen.

– För många är det otroligt skamligt. Man tänker kanske att de som slår sina partners är grova kriminella, ”och jag har ju bara slagit min tjej en gång”. Det är ett stort problem, den gruppen som ser sig som goda, schyssta män som bara råkat göra illa sin tjej en eller några gånger, säger Lucas Gottzén.