Röda Korsets Center för krigsskadade och torterade fungerar i princip som vilket öppenvård som helst. Den stora skillnaden är att den riktar sig särskilt till de som flytt till Sverige och bär på ett trauma som kommer från krig, tortyr eller flykten som sådan. I verksamheterna, det finns flera center runt om i landet, finns både läkare, psykologer och fysioterapeuter och personerna som får vård möter alltid mer än en profession under sin behandling.

– Många har med sig erfarenheter från att ha åkt båt över Medelhavet. Vi hör berättelser om att de bara kunde rädda två av sina barn, man har ju bara två händer, och väldigt många har bevittnat drunkningar. Några, särskilt unga, kan ha skonats från krigets fasor, för att någon sagt åt dem att ge sig iväg, men har då istället traumatiserats under flykt, säger Anette Carnemalm, som är verksamhetschef på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Malmö, och fortsätter:

– Ofta har man trauman från mer än en av de här tre betingelserna, alltså man har varit fängslad och torterats under en väpnad konflikt och senare också farit illa under flykten. Många har också bevittnat grovt våld

Många som kom kommer till Röda Korsets Center för krigsskadade och torterade kommer från krigsdrabbade länder, som Irak, Syrien och Afghanistan. De har väldigt ofta upplevt krig, antingen genom att ha utsatts för väpnat våld själva, eller ännu oftare i den här patientgruppen rör det sig om att de har bevittnat väldigt svåra och våldsamma händelser.

Goda chanser att läka

Att bearbeta ett sådant trauma är inte omöjligt – men däremot krävande. Sedan 2016, då utlänningslagen efter den stora flyktingvågen 2015 begränsades, har möjligheterna att bearbeta flyktrelaterade trauman kraftigt försämrats, enligt Anette Carnemalm.

– Chansen att läka är god – men då måste man få avsluta sin flykt, säger hon.

Bland annat på grund av korta, tillfälliga uppehållstillstånd. Sverige tillämpar idag EU:s kortaste tillåtna längd på tillstånden: 13 månader för den som får uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande och tre år för den som enligt FN:s konvention är flykting, och då har individuella skäl. De flesta syrier får tillstånd som alternativt skyddsbehövande, då situationen i Syrien varit sådan att alla från landet riskerar att drabbas av våldet och därför är i behov av skydd oavsett om det föreligger personliga skäl, vilket krävs för flyktingstatus.

Anette Carnemalm menar att den sociala situationen ofta är avgörande för hur framgångsrikt det går att bearbeta ett trauma. Stabil ekonomi, trygghet, vara nära sin familj och en överskådlig framtid hör till de faktorer som avgör. Men så som situationen ser ut sedan 2016, och kommer se ut i och med den nya lag som förväntas röstas igenom den 22 juni, blir det som någon utsatts för också det största hindret för att få stanna i Sverige. Språkinlärning, försörjning och bostad – som kommer krävas för permanent uppehållstillstånd – blir svårt att uppnå för den som lider av exempelvis PTSD. Asylprocessen i sig har blivit ett hinder sedan 2016, eftersom den kantas av stor osäkerhet för den sökande.

– Även om man beviljas tillfälligt uppehållstillstånd så börjar man oroa sig för om man kommer få förlängning, man är orolig för att förlora ersättning om man själv väljer boendekommun, man är orolig för sin familj och hur man ska få hit dem om de inte redan är här. Allt detta påverkar individens möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden, att få tillgång till vård och andra samhällsfunktioner och så klart permanent uppehållstillstånd. Och det påverkar definitivt deras återhämtning. Vi ser den här problematiken varje dag redan, och det är något som kommer fortsätta med den nya lagen, säger Anette Carnemalm.

Svårast är situationen för de som inte beviljas tillstånd som flyktingar utan som alternativt skyddsbehövande och därför behöver förnya sina tillstånd var trettonde månad.

– Det är väldigt tröga och byråkratiska processer – och det kanske det ska vara – eftersom det rör sig om en rättssäkerhetsfråga, men det som händer är att man lever fortsatt på flykt för man landar aldrig, säger Anette Carnemalm.

Otrygghet försämrar möjligheter till bearbetning

Att inte kunna landa ställer till stora svårigheter i processen med att bearbeta ett trauma och därmed också för möjligheterna till integrering. Det är svårt för den traumatiserade flyktingen att koncentrera sig på saker som man behöver göra för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, som att lära sig språket, hitta en bostad och skaffa ett jobb. En del människor är dessutom separerade från sina familjer och måste uppnå egen försörjning och bostad innan de kan återförenas med dem.

Allt detta har enligt Anette Carlemalm skapat en osäker situation, som gör det svårt för den med ett trauma att kunna bearbeta det på riktigt, än mindre lära sig ett nytt språk och söka arbete.

– Det är också så att när vi behandlar ber vi patienter återbesöka det trauma som hemsöker en för att bli kvitt det där som är PTSD. Så vi arbetar mycket med exponering – att vi ber patienten berätta igen och igen och igen och försöker hjälpa dem att reglera ångestpåslaget, säger Anette Carnemalm, och fortsätter:
 
– Det är väldigt svårt att be någon utsätta sig för den våndan när man inte kan parallellt förmedla att ”du är trygg nu, nu är det lugnt, du kommer inte behöva åka tillbaka till den här kontexten där det här hände”, och så vidare. Vi kan inte förmedla säkerhet eller trygg situation. Det finns ett stigma i det också – att aldrig bli fullvärdig samhällsmedborgare.

Anette Carnemalm berättar om trauman från Medelhavet, från läger i Nordafrika och väpnade konflikter. Men också om trauman från  Europa, i Ungern, Grekland, Spanien och Kroatien. Dessa berättelser har blivit allt fler, även om det inte går att säga exakt när det startade – detta var något som märktes av redan innan ”krisen” 2015 och efterföljande åtstramningar, med ökat våld mot flyktingar längs de stängda, europeiska gränserna.

– Det har varit en gradvis försämring i en allt hårdare verklighet. Vi tog beslut om att trauman från flykt också skulle vara grund för behandling hos oss redan innan 2015. Flyktvägar ändras och har försvårats, men vi kan också märka i patienternas berättelser att det skett en förändring så till vida att väpnade konflikter idag ofta innehåller väpnade miliser och fler inbördeskrig, säger Anette Carnemalm, och tillägger:
 
– Jag märker i gruppen av medarbetare att vi allt oftare stångar pannan blodig mot lagstiftning och att personalen far mer illa än tidigare, när vi kan påverka patientens yttre omständigheter mycket mindre. Det är de faktorerna som gör att det är svårare att arbeta, svårare att orka – snarare än tortyrtraumat hos patienten.