TT: När förstod du att det var allvarligt?

– Det var nog när vi såg filmer från Italien. I Kina verkade de kunna hantera spridningen bra, och då hade vi någonstans en förhoppning om att det var hanterbart. Men det hoppet slocknade då vi såg hur det var i Italien. Vi såg att viruset hade en stark förmåga att etablera sig.

TT: Vad gör det här viruset så speciellt och svårbedömt?

– Det beter sig inte som andra virus som drar fram i jämna vågor, som glider över länder som en fågel. Så beter sig exempelvis säsongsinfluensa eller hiv.

I stället tycks coronavirusets strategi vara att slå till via superspridare.

– Det verkar kunna komma in många fall utan att det händer något.

Så har det varit på vissa håll, säger han, och pekar på Norge, där det enligt honom kom in många fall utifrån i början utan att smittan tog fart. Men så är det vissa event som sätter i gång det hela, som i Italien och Spanien, och även i Boston i USA i början av pandemin. Då blir det tydligt att det har räckt med en eller ett par personer som visat sig vara superspridare för att massor av människor ska bli sjuka, förklarar han.

TT: När var det enligt dig ”kört” att stoppa smittan vid gränsen?

– Riktigt kört var det nog i början av mars då vi gick ut och sade att vi hade en allmän smittspridning. Då hade vi fått in smittan från Alperna och en hel del andra länder.

Ändå hävdar Anders Tegnell att Sverige lyckades bra med att stoppa smittan från sportlovsresenärerna från alpländerna. Han förklarar att det inte var de virusstammarna som fick fäste. I stället var det virus från andra länder, som USA, som tog sig in.

TT: Vad tänkte du då?

– När vi sett vad som hände i Italien, hur svårt sjuka människor blev och med sjukvården, så var det att platta till kurvan och inte få en sådan anhopning som i Italien.

TT: Kunde något ha gjorts annorlunda?

– När det gäller äldrevården så frågar vi oss om vi kunde gjort mer. Det är ju inte vi som ansvarar för den, men vi tyckte att vi var extremt tydliga. Men i vilken mån det nådde fram…

TT: Men i början, för att hindra smittan att komma in?

– Nej, jag tror inte det. Det kommer studeras jättemycket om vi kunde gjort annorlunda, men regionerna klarade inte mer smittspårning. Det gick inte mer.

TT: Den 13 mars i fjol ändrade ni strategi från smittspårning och provtagning av personer som rest utomlands, för att i stället fokusera på att begränsa spridningen i Sverige och skydda de äldre. Hur kom det sig?

– Regionerna var vid vägs ände när det gäller smittspårning. Det var antingen vård eller smittspårning, för det fanns inte resurser i regionerna. Vi grundade det beslutet på en omvärldsanalys.

TT: Hade det inte varit renhårigare att säga som det var då, att det inte fanns resurser för smittspårning?

– Jag tycker att vi var tydliga. Andra länder har sagt olika saker (om sin smittspårning), men en del av dem hann inte med.

Han framhåller att det här var den strategi som var möjlig att genomföra mot bakgrund av regionernas resurser och den kraftiga smittspridningen.

TT: Under året har många haft åsikter om lösningar, och blivit sina egna hobby-epidemiologer. Vad tänker du om det?

– I grunden är det bra att många har upptäckt hur spännande det är med epidemiologi – det rör en massa olika saker, som medicin, statsvetenskap och beteendevetenskap. Men det är svårt när det blir så kategoriska åsikter.

TT: Vad tänker du om den kritik du och Folkhälsomyndigheten fått under året?

– Vi har fått både kritik och stöd, säger han, och berättar att han har fått en väldig massa julkort, hälsningar och kärleksförklaringar.

När det gäller kritiken så framhåller han att det är så det ska vara i den vetenskapliga världen. Det hör till att få och ge kritik.

– Som jag ser det så får man hålla isär kritik och förtroende. Folkhälsomyndigheten har högt förtroende, även om det har sjunkit lite nu under hösten.

TT: Varför tror du att förtroendet har sjunkit nu?

– Det är inte konstigt, när vi har så stor smittspridning. Men en grymt stor majoritet tycker att vi gör ett bra jobb.

TT: Nu, efter nästan ett år med viruset, har åtgärder som ni tidigare varit emot rekommenderats. Det gäller exempelvis munskydd och distansundervisning även för grundskolebarn. Kunde du, och myndigheten, varit mer ödmjuka?

– Det är väl så att vi har fått anpassa oss efter läget. Nu är det en sådan extrem situation så vi har fått gå mot åtgärder även med liten effekt, säger han, och påpekar att när det gäller skolorna så har resten av världen följt Sveriges exempel.

– Munskydd har blivit en så extremt politisk fråga. I stora delar av Europa har man haft krav på munskydd. Ändå sprids smittan. Det är ett gigantiskt experiment, men det diskuteras inte. I stället för man fram Sverige som avvikande.

Han förklarar att det vi gör här i princip är en lockdown, fast vi inte har några absoluta regler och sanktioner.

TT: Har du några verktyg kvar i verktygslådan för att stoppa smittan?

– Det viktiga är inte att föra in så mycket nya åtgärder, utan att göra det vi redan gör ännu bättre.

Han poängterar att restriktionerna och åtgärderna helt enkelt går ut på att inte träffa människor. Det lyckades vi med i våras, tycker han, då smittan gick ned. Men nu verkar vi inte klara det på samma sätt, enligt honom. Vi jobbar till exempel inte hemma i samma utsträckning, förklarar han.

– Då kunde vi se att omkring 40 procent arbetade hemma. Nu är det bara 10 procent, säger han, och hänvisar till bland annat mätningar som Telia gör av hur våra mobiltelefoner rör sig.

– Vi vet att folk smittas framför allt på två ställen: På arbetsplatsen och hemma. Om vi lyckas begränsa smittan på arbetet så kommer vi ned i spridning.

TT: Ni som myndighet jobbar med de stora talen, de breda penslarna. Men var och en av oss måste fatta en massa små men för oss viktiga beslut om smittrisk och vad vi ska göra. Hur går det där ihop?

– Det är jättesvårt. Om bara jag, en person, går in i en galleria och köper en present till min fru kanske det inte gör så mycket, då är risken minimal. Men om 1 000 personer gör det, och man multiplicerar den där minimala risken, då har det betydelse, det vet vi.

Det ligger på var och en att bedöma vilken risk man är beredd att acceptera i de vardagliga besluten, men för myndigheten måste vyn vara större, understryker han. Vi ska helt enkelt träffa färre personer varje dag. Det är det som är syftet med restriktionerna.

TT: Tycker du att ni har lyckats förklara det här?

– Ja…det kan inte vi bedöma. Men vi har uppenbarligen fått ganska stort genomslag.

TT: Du är 64 år, och har fått jobba stenhårt under det här pandemiåret. När tänker du gå i pension?

– Inte förrän det här är klart.

TT: När kan det vara över?

– Det är svårt att säga när en pandemi slutar, ännu svårare än att säga när den startar. Men då en stor del har vaccinerats så tror jag att vi har ett annat läge.

Det skulle kunna vara till sommaren, eller när det drar mot höst. Men Anders Tegnell har inte tänkt att pensionera sig redan då.

– Nej, jag har nog tänkt att jobba lite längre.

TT: Kommer det att bli som förr igen?

Nja…om man tittar tillbaka på tidigare pandemier så har de inte gett några långvariga effekter, inte så mycket minnen i folksjälen. Svininfluensan minns vi, men det var den tragiska effekten med narkolepsi. Hur mycket genomslag det här får, det får vi se.

TT: Vad tänker du om Sveriges, Folkhälsomyndighetens och din egen beredskap för det som hänt?

– Att det skulle hända något, ja det visste jag. Men att det skulle bli så här extremt kunde ingen se.

Folkhälsomyndigheten hade också en beredskap, tycker han, men det var svårt att veta inför vad eftersom ingen visste hur det skulle bli.

Sveriges krisberedskap lämnar dock en del övrigt att önska, tycker han.

– Svensk sjukvårds beredskap, och tillgång på material till exempel. Och så äldrevården och hemtjänsten, där var det ännu sämre.

Frågan är om inte Folkhälsomyndigheten, som hade i uppgift att hålla ögonen just på pandemirisken, borde har larmat och skramlat högre så att samhället och vården ökade sin beredskap.

– Vi tycker nog att vi gjorde det. Vi har pekat på detta i flera rapporter.

TT: Vilka lärdomar kan vi dra av det här?

– Det är vikten av att vara flexibel, och att ha ett internationellt samarbete. Som det har varit nu har det varit extremt olika idéer som rått. Jag hoppas att vi lär oss av det här, säger Anders Tegnell, och hävdar återigen att Sverige inte alls avviker så mycket från reglerna och restriktionerna jämfört med andra.