Min första spontana reaktion efter upplösningen på COP 26, FNs 26:e klimatkonferens, är enorm besvikelse och frustration. Man påstår sig vilja sträva efter Parisavtalets 1,5 graders uppvärmning, men de överenskommelser som man nu klubbat innebär en ökning med minst 1,8 grader, upp mot 2 graders uppvärmning. Om överenskommelserna följs, vill säga. Det har ju varit lite si och så med omställningen så här långt.

Jag har oerhört svårt att ha överseende med att vi måste skynda långsamt för att få med jordens makthavare och befolkning på de omställningar som behöver göras för att rädda planeten från klimatkatastroferna som sedan några år tillbaka pågår mitt framför våra ögon. Det gick alldeles utmärkt att göra omfattande, impopulära åtgärder mot coronapandemin. Om världens ledare skulle behandla klimatkrisen som en kris hade världen också kunnat göra de omställningar som hade krävts för att komma ner till ett nollnetto för koldioxidutsläppen. Istället har utsläppen ökat även detta år.

Det är sannerligen inte bara de stora industrierna eller världens regeringar som är skyldiga till denna ökning. Folk reser som om det inte finns någon morgondag, bokstavligen. Mitt sociala medierflöde är fullt av bilder från flygresor och badsemestrar och jag undrar, helt ärligt, vad det är för fel på oss. Inte nog med att man är så osolidarisk att man sätter sig på ett flygplan, man skyltar helt öppet med det inför sina vänner. Herregud!

Denna inställning är kanske inte annat att förvänta. Vi lever i en farligt osolidarisk tid där empati och vanlig medmänsklighet hånas som godhetsknarkande. Vi ser det i behandlingen av våra sjukskrivna och arbetslösa och vår demonisering av flyktingar, för att ta några exempel. Samhällen faller isär när vi inte längre ser till allas bästa och dessutom misstänkliggör de som inte är exakt som oss själva eller tycker precis likadant.

Om vi inte ens kan känna samhörighet och vilja att stötta våra grannar och landsmän, hur kan vi då tro att vi ska rycka ut för de platser, länder och människor i världen som i detta nu håller på att förintas av de klimatförändringar som inte de, utan vi, har skapat? Världens ledare lämnar klimatförhandlingarna där de lovat tunt och diffust att dra ner på fossila bränslen och där stödet till drabbade regioner inte på långa vägar kommer att räcka till. I plenum konstaterade Maldivernas miljöminister Aminath Shauna torrt och sakligt att skillnaden mellan 1,5 grader och 2 graders uppvärmning är en dödsdom för Maldiverna. 

Det här är ingen lek längre, ingen generalrepetition. Det är på allvar och det handlar om liv och död för vår planet.