Kärnkraftsindustrin försöker stressa fram ett beslut om slutförvaret, trots att många frågetecken kvarstår. Med hot om elbrist och driftstopp i kärnkraftverken vill man få ett snabbt beslut om något som ska vara i 100 000 år. Det är oansvarigt. Staten måste sätta ner foten.
I 100 000 år ska vi lagra radioaktivt avfall under jorden, i väntan på att farligheten klingar av. Det är i princip omöjligt att garantera att vårt uttjänta kärnbränsle får ligga ostört tills det inte längre är farligt: ändå är detta precis det uppdrag som SKB – Svensk Kärnbränslehantering AB – har. Det är en uppgift som ska tas på största allvar.
SKB ansvarar inte bara för slutförvaringen av det radioaktiva avfallet. De ansvarar också för i princip all annan hantering, lagring och transport av det uttjänta kärnbränslet. Bara detta är ett krävande uppdrag i sig, som inte kan betraktas som en bisak.
Ändå är det precis vad SKB verkar göra, när man använder mellanlagret Clab i Oskarshamn som en hävstång för att skynda fram i slutförsvarsfrågan. Idag finns ett tillstånd för att mellanlagra 8000 ton avfall på mellanlagret i Oskarshamn och med dryga 7000 ton i lager idag närmar sig dagen då Clab är fullt. Vattenfall, som är SKB:s största ägare, har flaggat för att det kan bli driftstopp i kärnkraften så tidigt som 2024 om regeringen inte godkänner SKB:s ansökan om slutförvar.
Det är inte särskilt troligt att det faktiskt blir problem med driften vid svenska kärnkraftverk till följd av ett fullt mellanlager. Det finns nämligen viss kapacitet för lagring också direkt vid kärnkraftverken. För varje reaktor finns det ett utrymme på ungefär 150-200 ton, vilket ungefär motsvarar 5-8 års drift. Det är såklart inte en önskvärd lösning, men då finns åtminstone tid för branschen att ta sitt förnuft till fånga.
Frågan om slutförvaring av uttjänt kärnbränsle kan inte under några omständigheter hastas fram. Vi kan inte riskera att metoden som är vald inte är hållbar och att radioaktivitet riskerar att läcka ut ur slutförvaret. När mark- och miljööverdomstolen tog ställning till frågan konstaterade man att det behövdes ytterligare undersökningar och underlag för att säkerställa att den valda metoden är hållbar över tid. Mark- och miljööverdomstolen har inte godkänt eller tillstyrkt SKB:s ansökan om ett slutförvar för använt kärnbränsle. Det finns inget skäl att skynda, förutom möjligen kärnkraftsföretagens ovilja att betala för ytterligare forskning och undersökningar.
Men för att genomföra de undersökningar som krävs för säker slutförvaring av kärnbränsle behöver vi mer kapacitet för mellanlagring. Därför bör regeringen ta det ansvar branschen inte lyckas ta och bryta upp SKB:s ansökan i två – en del som gäller slutförvaret och en del som gäller mellanlagringen i Oskarshamn – och godkänna den senare. Staten ska inte låta sig hållas gisslan av kärnkraftsindustrin.
