Tänk dig att du bor i ett höghus tillsammans med några hundra andra, du vet att det kommer falla bomber i natt, du vet bara inte var. Området där du bor är ungefär lika tätbefolkat som Stockholms stad, med skillnaden att området inte går att lämna. Det finns ingen öppen väg ut, och det finns inga bombskydd.

Det är det liv två miljoner invånare i Gaza lever nu. Natt efter natt regnar det bomber och det finns ingenstans att ta vägen. Bomberna är ett svar på de raketer som är ett svar på de orimliga domarna där palestinier i östra Jerusalem tvingats från sina hem, för att hemmen tillhört israeliska judar för cirka 70 år sedan.

Men för den som vill hitta en orsak att skjuta raketer eller fälla bomber finns det i den här konflikten uppslag så att det räcker och blir över för ett årtusende åtminstone. Israels lagar, som är en del av orsaken till vräkningen, blev förra månaden klassade som apartheid av Human rights watch, och Hamas är fortfarande antisemitiska med terrorbrott som ett politiskt verktyg.

Med det sagt finns det ingen jämlikhet i det som händer där. Det här är en konflikt där den ena sidan sedan väldigt länge tar de största förlusterna och lever under de sämsta förhållandena. Den sidan är inte Israel, de är ockupationsmakten. I fredags var det 119 döda palestinier mot 7 döda israeler. Där Israel har ett avancerat raketförsvar och alla hem ska ha tillgång till bombskydd, får de boende i Gaza lita till hoppet att bomberna inte faller där de själva befinner sig just då.

Mest sannolikt lär omvärlden inte lyckas hjälpa Israel och Palestina till en lösning den här gången heller, men det finns något vi måste uppnå. Vi måste ge invånarna i Gaza en väg ut.