DEBATT I takt med den hårdnande kriminalpolitiska debatten har gränsen för vad som är rimliga polisiära maktbefogenheter förskjutits allt mer. Oavsett om det leder till effektiv brottsbekämpning eller inte har partierna försökt pricka av allt på polisens önskelista. Men i strävan att bekämpa brottsligheten verkar rättigheten att leva och röra sig fritt i samhället utan ständig övervakning helt ha glömts bort.
Exemplen på hur polisens övervakningsbefogenheter har vuxit är otaliga. Ett är att myndigheten sedan 2019 inte längre behöver tillstånd av Datainspektionen för att sätta upp övervakningskameror. Detta innebär att den externa expertmyndighet som har tillsynsansvar för övervakning numera saknar möjlighet att påverka hur den sker. I stället får polisen själv avgöra i vilken övervakning som är lämplig, något som Justitieombudsmannen menade innebar en “inte obetydlig risk för rättsvidrig kamerabevakning”. Tyvärr räckte inte den varningen för att stoppa förslaget.
Det senaste tillskottet i övervakningen kom vid årsskiftet, då polisen började använda artificiell intelligens för att analysera material från bland annat övervakningskameror. Systemet är hittills begränsat till polisens signalementsregister, där enbart information om dömda och misstänkta för brott finns listat. Men för söka efter dem kommer systemet att behöva analysera hela materialet – inklusive alla oskyldiga personer.
Det är uppenbart att skyddet av den personliga integriteten har fått stå åt sidan under massövervakningens obehindrade framfart. Allt fler integritetsfrågor som tidigare legat hos externa expertmyndigheter har flyttats över till Polismyndigheten själv att hantera. Utöver risken för bristande kompetens medför detta också en överhängande risk att myndigheten prioriterar ned skydd av integriteten i strävan att tillfredsställa sina egna intressen.
Polisens ointresse för integriteten syntes inte minst under förra året då den biträdande rikspolischefen gick ut med att polisen vill skrota kravet på misstanke om allvarligt brott för få ta till de mest integritetskränkande verktygen. I stället vill de på ett godtyckligt sätt kunna avlyssna personer som inte är misstänkta för något brott över huvud taget.
Digitala system av den typ som polisen vill använda innebär alltid stora risker. Exempelvis anhölls en oskyldig man i USA förra året efter att ett AI-system matchat hans körkortsbild med en efterlyst person. Här i Sverige har de senaste årens digitala skandaler hos Transportstyrelsen och 1177 Vårdguiden dessutom tydligt visat att våra myndigheters lagring av känsliga uppgifter är långtifrån säker.
Ett effektivt polisväsende är fundamentalt i en rättsstat. Samtidigt finns en gräns för när polisväsendets makt blir för stort – en gräns som nu snabbt håller på att passeras. Sverige är på väg mot ett samhälle där alla, skyldiga eller oskyldiga till brott, övervakas mer eller mindre konstant. För allas säkerhet måste den eskalerande övervakningen få ett stopp.
