Det började med plasten. Thomas Lindblad hakade på en kompis som under 1990-talet reste runt i jakt på design. Det blev bilutflykter till olika loppisar och antikbutiker, liksom en och annan gemensam resa till Berlin för att leta efter det som vännen ville ha, det vill säga väldesignade möbler och lampor. Kvar på hyllorna stod sådant som inte var lika åtråvärt för samlarna – bruksföremål i plast.

– Det var bara att gå in och tömma hylla efter hylla på loppisarna, för det var ingen som brydde sig om de här föremålen. De var smutsiga och dammiga, och på bara ett par år hade jag fått ihop ett par tusen föremål, säger Thomas.

Den enorma plastsamlingen ledde till både en bok och en stor utställning på Röhsska i Göteborg, men det slutade inte där. Thomas Lindblad gick vidare och började samla först på bruksföremål i pressglas, sedan i rostfritt stål och därefter i aluminium. Allt katalogiserades noggrant och samling efter samling mynnade ut i flera utställningar och böcker. Den senaste boken heter ”Designklassiker till vardags – 100 formklassiker för hemmet” (Bonnier Fakta).

– Svenska bruksföremål har en intressant historia. En del har sett exakt likadana ut väldigt länge, andra förändras med tiden. Många formgivare med bakgrunder som silversmeder eller möbelarkitekter gjorde också bruksföremål vid sidan om, vilket gör att de håller hög kvalitet, säger Thomas Lindblad.

Den tid han framhåller som den verkliga storhetsperioden för svensk bruksdesign är 1930–1950-talen. Då var den svenska tillverkningsindustrin som starkast, kanske framför allt inom rostfritt stål och plast. Sverige gjorde mängder av kastruller, kaffepannor och plasthinkar, liksom andra liknande föremål, och låg långt före grannländerna. Men på 1970-talet började kurvorna vika brant nedåt. Försäljningssiffrorna dippade, fabriker lades ner.

– Det kan bero på flera saker. Att vi hade för många tillverkare till exempel. När folk hade bytt ut alla sina gamla plåthinkar och buckliga kopparkastruller mot plast och rostfritt så höll de ju. Efterfrågan minskade. Sedan kom också billiga konkurrenter från låglöneländer, även om de förstås inte höll samma höga kvalitet, säger Thomas.

Hantverket värt att uppmärksammas

Just hantverket i de svenska föremålen är värt att lyfta fram, tycker han. Han beskriver hur de stora formgivarna i mitten på 1900-talet kunde lägga enorm energi på att utforma en perfekt knopp till ett kastrullock, och hur tillverkaren sedan lade hundratals timmar på att testa och finjustera så att alla delar och moment höll högsta kvalitet. Att delar av Thomas Lindblads stora samlingar i dag finns i Nationalmuseums permanenta utställning bekräftar det han säger.

– De äldre bruksföremålen har fått lika mycket omsorg som stolar och lampor. Problemet ur historisk synvinkel är att bruksföremål ofta är relativt billiga saker som har använts, slitits ut och kanske slängts.

I mitten på 1900-talet fanns det en helt annan granskande blick på nya produkter jämfört med i dag. Statliga Hemmets forskningsinstitut testade nya bruksföremål i sina provkök och skrev om dem: Vad funkade bra? Vad funkade mindre bra? I dag riskerar inte nya produkter att sågas på samma sätt om de inte håller måttet. De få testfunktioner som finns, som olika testföretag och jämförelsetjänster, riktar ofta in sig på tekniska och elektriska produkter. Sällan ser man en recension av en plasttillbringare, tekanna eller osthyvel.

Vissa av bruksföremålen som Thomas Lindblad berättar om i sin senaste bok är fortfarande i produktion, eller har återlanserats efter ett uppehåll. Andra finns bara tillgängliga på begagnatmarknaden. De flesta är svenskdesignade, men det finns även några norska, finska och danska klassiker med.

– Gemensamt är att alla går att använda i dag. Rostfritt stål kan hålla i 500 år och en enliters måttbägare från 1930-talet ser likadan ut nu som då. Däremot har många tyvärr slängt sina fantastiska kastruller för att man har köpt induktionshäll, då rostfritt inte är magnetiskt. Fick jag bestämma skulle de köpa en annan spis i stället.