”Klarar världen inte klimatkrisen så blir konsekvenserna oöverskådliga. Ambitionerna måste höjas, pulsen måste upp, världen måste lyckas.”

Så sa Magdalena Andersson i sin första regeringsförklaring.

Samtidigt mötte hennes nya näringsminister pressen och lovade snabba beslut om nya gruvor. För, förklarade han, även om Socialdemokraterna ”inte tar lätt på miljöfrågor” så ”älskar vi gruvor”.

Uppe i de nordligaste delarna av vårt land lever människor som mött klimatförändringarna mer än andra. Renskötande samer ser hur deras sätt att leva hotas när klotet hettas upp.

Det är deras marker Socialdemokraterna ”älskar” att gräva ur. Vid porten till det vidunderliga världsarvet Laponia frustar företaget Beowulf över att de inte ännu fått riva upp ett sår och göra sig rika på det som finns där under, medan vi tillsammans förlorar något oersättligt.

Det var gruvan i Kallak som näringsministern fick frågor om, det är den som väntar besked.

I Dagens industri lovar samma minister att sätta sig ner med Moderaterna för att komma överens om utbyggnad av Arlanda.

Statsministern citerade i sin regeringsförklaring ordföranden för klimattoppmötet i Glasgow Alok Sharma: ”Vi håller 1,5-gradersmålet vid liv. Men pulsen är mycket låg.”

Den är låg därför att länder vägrar förändring. Därför att politiker lovar business as usual, trots att de vet att det är möjligt. Därför att man bygger ut flygplatser när man vet att man måste göra tvärtom.

Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att ställa om resandet. Pandemin har förändrat vanor och vi kan välja vad det är för värld vi skapar när gränserna öppnas igen. Vi behöver inte flyga för ett kort möte, vi behöver inte flyga dit vi kan ta nattåg, vi kan upptäcka lugnet i det som är nära.

Men S vill sätta sig ner med M och bygga nya landningsbanor. Arlanda ska tävla om att bli störst, locka till sig fler flighter, få flygandet att öka.

Ambitionerna måste höjas, sa Magdalena Andersson. Bygg ut, frustar hennes näringsminister.

På finansdepartementet letar samtidigt tjänstepersonerna efter trix i verktygslådan för att lura EU att godkänna bidrag ur fonderna som skulle göra återstarten av ekonomin grön.

När M-KD-SD-budgeten gick igenom användes EU-pengar som var öronmärkta för klimatpolitik till att finansiera sänkningen av koldioxidskatten. Det låter som ett dåligt skämt. Pengar som skulle investeras i det som kan minska utsläppen, ska alltså istället användas för att göra det billigare att släppa ut.

Det är knappast i linje med EU-kommissionens regelverk och Sverige riskerar gå miste om 34 miljarder.

För att få ut pengarna måste regeringen på något sätt låtsas som att gamla åtgärder är nya, och gömma undan att klimatpengarna bokstavligen bränns i bensinmotorerna. Hur Sverige sedan med något slags allvar ska kunna driva på andra länder i klimatpolitiken är höljt i dunkel. Men när Socialdemokraterna gick med på att administrera en högerbudget var det de här arbetsuppgifterna de tog på sig.

De senaste veckorna har med alltför stor tydlighet visat hur mycket gråare en lite mindre grön regering blir. Per Bolund fick i Aftonbladet frågan om det inte hade varit bättre att sitta kvar. Men hans svar var tydligt. MP lämnade regeringen när budgetbeslutet gjorde det omöjligt att driva grön politik. Man kan inte sitta kvar med enda uppgift att stoppa dålig politik. Det är inte Miljöpartiets uppgift att rädda Socialdemokraterna från sig själva. Den uppgiften är deras egen.

För Magdalena Andersson hade rätt. Klimatkrisen är ett existentiellt hot med oöverskådliga konsekvenser. Ambitionerna måste höjas.

Hon sa det till riksdagen. Nu behöver hon gå tillbaka till sina ministrar och säga det till dem.