Det är dags att ge en röst till den som inte borde ha någon. Regeringen, eller Morgan Johansson, går vidare med sin tuffare tag-retorik. Tidigare har man, mot allt bättre vetande, gått vidare med ett förslag om slopad straffrabatt för unga i vissa fall (eller vad sägs om att ha Stockholms universitet såväl som hovrätten och Advokatsamfundet emot sig), lanserat ett lagförslag som ska rucka på organisationsfriheten (samarbete med terroristiska organisationer), skärpt straffen för diverse brott och gjort det lättvindigt för polisen att övervaka brottsmisstänktas familjemedlemmar. Nu vill man göra det olagligt att påstå att förintelsen inte har ägt rum.

I samhällsdebatten i dag verkar människor ha fått stora nippran, man är så rädd att ens egna övertygelser ska vara helt främmande för andra att man till exempel vill tvinga nyanlända att klara prov i svenska och ”samhällskunskap” innan man vågar ge dem permanent uppehållstillstånd (som om de inte vore här för att de ville komma bort från något). Likadant antog Myndigheten för press, radio och tv nyligen nya riktlinjer om att medier som sprider ”falska nyheter” inte ska kunna få mediestöd. Vad som är falska nyheter? Det bestämmer de själva.

Tydligast är kanske hela det här sista året som varit en lång, långsam, inskränkning av våra demokratiska och medborgerliga rättigheter. Tanken att människor ska styras med förbud och signalpolitik istället för fakta och argument genomsyrar regeringen, den genomsyrar oppositionen och den står i centrum i den offentliga debatten.

Det är klart att förintelseförnekarnas röster är röster man aldrig vill höra och om Morgan Johansson hade vänt sig mot utbildningsdepartementet och föreslagit en nollvision istället hade det inte varit någon fråga. Men idén att man kan straffa bort en övertygelse är nästan lika befängd som övertygelsen i sig.

Ponera att du trots allt du lärt dig i skolan, alla bilder, filmer, förstahandsberättelserna och  studieresorna börjar fundera på om det stämmer, om inte staten, nej större, staterna, har duperat alla lärare, regisserat filmerna, redigerat bilderna och mutat alla ”överlevande”. Tror du att ett förbud mot att uttrycka de tankarna leder dig på ett annat spår? Jag kan inte tänka mig det. Om ett förbud skulle påverka över huvud taget skulle det snarare vara genom att spä på bilden av att staten har något att dölja.

Det går att föra långa resonemang om att det här är ett sluttande plan, att samtidigt som det här förslaget utreds kommer Moderaterna och Kristdemokraterna föreslå att vi också ska förbjuda människor att förneka kommunismens offer, att det är en sorts förbud som riskerar att långsamt växa.

Men det räcker med att det är kontraproduktivt och att notera, som professorn i folkrätt Mark Klamberg gjorde i P1 i torsdags, att om man för ett resonemang som är helt frikopplat från verkligheten, då får man vara beredd på att omgivningen kommer argumentera emot och ”en del kanske till och med kommer se en som att man är lite förvirrad”. Och det är väl så, om man är rädd för att förlora debatten om huruvida förintelsen ägt rum, då behöver man bättre självförtroende, inte stöd av förbud.