Varje sommar sätter svenska jägare ut hundratusentals gräsänder, kläckta i äggkläckningsmaskiner och uppfödda i avelshägn, bara för att de sedan ska skjutas. De uppfödda ändernas gener har förändrats och gör dem sämre anpassade till ett liv i naturen, och dessa gener sprider de när de får ungar med vildänderna, skriver Maria Ljung i sin debattartikel.
DEBATT Gräsand är Sveriges vanligaste andfågel. Den finns att beskåda i allt från fjällsjöar i norr, hela skärgården, våtmarker i söder, till parkdammar i storstäder däremellan. I princip alla har både en och flera gånger som barn matat dem med bröd. Som äldre sen själva tagit med sina egna barn och barnbarn för samma aktivitet. De allra flesta av oss lever i tron att gräsänderna har enkla goda liv, utan större yttre hot. Tyvärr är vi alla invaggade i en falsk tro.
Vildänder är ett samlingsbegrepp för flera änder, vanligtvis avses dock gräsand. I Sverige består den häckande populationen av gräsand mellan 100 000 och 150 000 par varje år.
Enligt Jägareförbundet är jakten på gräsand den viktigaste typen av jakt på just vattenbundna fågelarter och enligt deras egen frivilligt inrapporterade statistik är den årliga avskjutningen nästan 100 000 gräsänder. Med enkel matematik kan man då räkna ut att jägarna tar ut en mycket stor kvot av vår gräsandsstam. Därför sätter svenska jägare också ut mer än 250 000 gräsänder varje sommar för att på så sätt försäkra sig om en god jakt till hösten. Och då kan man ju vid en första anblick tycka att jägarna tar sitt ansvar för viltvården och balansen i vår natur.
Men riktigt så enkelt är det inte. Dessa änder är maskinellt och storskaligt uppfödda i avelshägn med äggkläckningsmaskiner och släpps ut redan vid två till tre veckors ålder. Vilda änder ruvas, kläcks och präglas på sin mamma, som de sedan följer i två till tre månader. Hon skyddar dem, lär uop dem och tar hand om dem, dessutom blir änder inte flygfärdiga förrän de är 1,5 till 2 månader gamla.
Forskare vid Högskolan i Kristianstad har kommit fram till att endast 2 procent av de uppfödda änderna överlever sitt första levnadsår, till skillnad från de vilda, där drygt 20 procent överlever. Bland annat därför att de uppfödda gräsänderna är lite mindre skygga än de vilda, många blir därför byten för rovdjur. Men de uppfödda som faktiskt överlever sitt första år blir en del av den vilda stammen och fyller vid förökning på med sina tamgener, som inte är lika anpassade för ett liv i vilt tillstånd.
Så på lång sikt påverkar jägarnas utsättning den svenska stammen av vildänder negativt. Till exempel har de farmade änderna också förändringar inuti näbben som påverkar silningen av naturlig föda. Man har också sett att deras matsmältningsapparat inte är inställd på vild föda och att de är sämre på att hitta mat samt att de vid utsläpp inte är vana vid eller förberedda på att röra sig i vilda landskap.
Att jägare sätter ut änder är inget nytt fenomen, det har skett under hela 1900-talet, men sedan 1970-talet är uppfödningen mycket mer storskalig. Säkert har den ökat i takt med efterfrågan och marknadsföring av jakt på gräsänder. De flesta andfarmer ligger i södra Sverige där det även är vanligt förekommande att sälja andjakt som event. Detta med motiveringen att det är en social jaktform som lämpar sig för trevlig samvaro och representation. ”Lika givande för nybörjaren som den erfarne jägaren.”
I en del av annonserna för detta skrivs det tydligt ut att de har utsatta änder och att antalet fällda änder i deras event varierar beroende på kundens önskemål, och underförstått betalning. Ofta är det nämligen markägare, som letar alternativa sätt att tjäna pengar genom att erbjuda jakt, som sätter ut farmade änder på sina marker.
I mångt och mycket är alltså andjakt en ren lustjakt, inget som görs för att naturen behöver det eller för att stammen av änder bör hållas nere av någon anledning, Utan för att en relativt liten skara av människor tycker att det är kul att skjuta änder. Att de mår bra att av göra det tillsammans, som underhållning. Medan andra tjänar pengar på det.
På 1950-talet var Vildandens klagan en mycket populär schlager, där det sjöngs ur vildandens perspektiv om en jägare som skjuter sönder en andfamilj. Pappan dör, mamman skadeskjuts och ungarna försvinner, och den avslutas med ”för människor akta, av detta jag lärde. I vasskydd så sakta jag drar nu min färde. Till obebodd ö. Uti villande sjö” …
Men vad hjälpte det? När människor styrda av pengar och lust föder upp gräsänder storskaligt, enbart som måltavlor. Utan egenvärde eller tanke på vad det de gör ger för effekt mer än deras upphetsade adrenalinstinna kick när de får skjuta de i dubbel bemärkelse hotade gräsänderna. De lyssnar inte på vildandens klagan. Måtte våra beslutsfattare göra det och stoppa utsättningen av gräsänder och jakten på de innan det är försent för vår vilda stam av gräsänder.
