I sin artikel Cultural backlash: Values and voting for populist authoritarian parties in Europe har Pippa Norris och Ronald Inglehart beskrivit de växande populistiska partierna och rörelserna i Europa som ett svar på uppfattade kulturella hot som kommer ifrån att de postindustriella samhällena snabbt har globaliserats.
Den förändringen har lett till att den nationella identiteten påverkats, och de menar på att det har lett till auktoritära värderingar och att röstandet på populistiska partier med auktoritära värderingar och principer har ökat och blivit allt mer vanligt i större delen av Europa.
Populism är enligt Norris och Inglehart en retorik som påstår att det är ”folket mot etablissemanget” och de menar på att den populistiska retoriken har, och beskriver en, symbolisk fiende för sina väljare. I detta fall den politiska eliten eller etablissemanget, samtidigt som den karismatiska ledaren påstår sig vara ”fixaren” som ska hjälpa folket att återta sin rätt till makten. Dock är populism enligt Norris och Inglehart ingen egen ideologi – den är mer som en ”kameleont” som kan anpassa sig.
Populism har inte en egen förmåga till politiska lösningar och måste därför stödja sig på andra ideologier. Det är också därför man kan identifiera variationer av populism, så som neoliberalistisk populism, vänsterpopulism, högerpopulism, progressiv populism etcetera.
Vidare hävdar Norris och Ingelhart att populism och auktoritet inte är en ovanlig kombination.
Men vad är då auktoritära värderingar? Norris och Inglehart fortsätter och menar på att auktoritära värderingar kan sammansvetsas till tre komponenter: conformity – samstämmigheten kring traditioner och normer inom ett samhälle, security – säkerhet och de skydd som behövs för uppfattade risker och aggression mot utomstående som uppfattas hota den regerande normen, samt deference – följsamheten i oskrivna regler och normer att respektera seder och bruk och att lyda auktoritära figurer (till exempel polisen).
Men varför skulle man rösta på populistiska och auktoritära partier eller ha med dessa rörelser att göra?
Jag vill inte legitimera populism eller populisterna, men det är viktigt att först och främst förstå att auktoritär politik har en stark länk till uppfattat hot; hotet behöver alltså inte finnas där på riktigt. Det är också viktigt att förstå dessa känslors ursprung när de kommer ifrån förmögna postindustriella västerländska samhällen – därav ska man skilja på det ”materiella hotet” som har med ekonomiskt välbefinnande att göra, och det man kallar ”cultural threaths” som berör människors känsla kring identitet och tillhörighet.
Även mottagandet av migranter, kosmopolitiska värderingar med livsstilar och familjeenheter som tidigare ansetts vara tabu, har lett till en reaktion där svaret har varit ”cultural backlash”. Miguel Carreras, Yasemin Irepoglu Carreras, och Shaun Bowler beskriver i sin studie Long-term economic distress, cultural backlash, and support for Brexit de västerländska samhällenas nostalgi kring förändringar i värderingar och homogeniteten i de samhällena som en gång var, eftersom västerländska samhällen i dag är sekulära, toleranta och för mångfald, och där ”cultural backlash” även beskrivs som xenofobi, entnocentrism, nationalism och ”anti-elit”-attityder.
Andra attityder som kommer med ”cultural backlash” är motståndet gentemot migration och migranter, etniska minoriteter och multikulturalism, men även skepticism mot eu-medlemskapet kan innefattas i begreppet. Forskarna presenterar inga egentliga lösningar, bara en beskrivning av vad det är Europa har att göra med.
Jag kan ändå inte sluta tänka på att detta är en del av hur Europa är och att inget egentligen kan förändra det. Hopplöst, jag vet. Å andra sidan kan jag känna att jag som europé är en del av lösningen – vad jag praktiskt kan göra återstår att se, men möjligheterna tror jag är oändliga.
