Om Sverige skulle följa urfolksdeklarationen, som vi har ställt oss bakom, skulle man inte längre kunna hävda att samernas mark tillhör staten, skriver Emma Bang Pettersson från Greenpeace, och uppmanar alla att skriva på Greenpeaces namnlista om att skydda skogen.
DEBATT I dag grät jag, igen. Precis som jag gjort varje dag här uppe i Muonio sameby, Pajala kommun. Mest har jag gråtit för att jag har fått uppleva så mycket skönhet, styrka och medmänsklighet. Men jag har också varit arg, och just i dag förvandlades ilskan till sorg.
Jag och en kollega var och tittade på ett 600 hektar stort kalhygge. En helt ofattbart stor yta som hade jämnats helt med marken. Mitt på den förstörda marken gick en ensam älg omkring och såg vilsen ut. Och ja, jag kunde bara gråta.
Där stod vi på en plats som en gång renade luft och vatten, lagrade koldioxid och utgjorde hem för tusentals arter. En plats som förvaltas av urfolk sedan urminnes tider. Men nu fanns inget kvar, åt alla håll man tittade var det bara ren förstörelse.
Vi kan absolut låtsas att Sveriges koldioxidutsläpp har minskat bara för att vi minskat våra fossila utsläpp. Men sanningen är att vi inte minskat ett skit sedan 1990. Vi har bara bytt ut det fossila mot utsläpp från biomassa. Men helt ärligt, miljön bryr sig inte var utsläppen kommer ifrån. Koldioxidutsläpp är koldioxidutsläpp.
Som om utsläppen inte vore nog har Sverige ställt sig bakom FN:s urfolksdeklaration där sex (av 46) artiklar handlar om urfolkens rätt att äga, bruka och kontrollera land, territorier och naturresurser. Och om Sverige verkligen skulle följa FN-deklarationen skulle det innebära att man inte längre kan hävda att samernas mark tillhör staten.
I dag ligger cirka 95 procent av statliga Sveaskogs skogsinnehav på renbetesmarker, på samisk mark som samerna sedan urminnes tider brukat och ännu brukar. Men samernas röster ignoreras ständigt. För deklarationen är inte juridiskt bindande.
Något är absurt fel när statliga bolag kan skövla mark som är direkt avgörande för den biologiska mångfalden, klimatkrisen och mänskliga rättigheter.
När staten lägger mer resurser på ett gäng ”trädkramare” som vill stoppa en avverkning än när ett barns ren blir tjuvskjuten. När vinstintresse får gå före vad all forskning säger.
I dag grät jag, men i morgon kommer jag samla ny kraft för att fortsätta den här kampen – tillsammans med er. Och jag ber er, läs på om Sveriges skogsmissbruk. Kontakta våra folkvalda och kräv att ett nytt ägardirektiv för Sveaskog utformas. Att de förbjuder all kalavverkning och inför ett ekosystembaserat skogsbruk. Och att Sveaskog anpassar sin verksamhet i enlighet med logiken i ILO 169 och respekterar samernas rättigheter.
Och skriv under vår namninsamling, den här förstörelsen måste få ett stopp.
