Tre av deltagarna på framtidskonferensen ska göra en tidsresa för att undersöka den anakrona teknikens möjligheter. Ante ska vara med och vägleda. Men Sebastian har börjat misstänka att Ante inte alls är Ante utan den försvunna digitala kandidaten i valet – Peter Kaminski, som försvann när han hjälpte Nisse ut ur en godsvagn och upp ur en tunnel. Lite omprogrammering och en del smink, så är han inte helt olik Ante. Men inte tillräckligt lik honom heller. Sebastian tar tag i roboten och låter de tre resenärerna försvinna in i framtiden på egen hand.
När Sebastian hade dragit roboten med sig och lämnat rummet blev det tyst. Alla blickar var fortfarande riktade mot den punkt varifrån Olivia, Camilla och rockabillyluggen hade försvunnit. De tror inte sina ögon, tänkte Nisse.
– Hur i hela helvetet … viskade ledamoten som satt på andra sidan om Freddy.
– Man vänjer sig liksom aldrig vid att se det där, sa Freddy.
Ingen briggis lade någon hand på hennes axel och sa till henne att vara tyst. Briggisarna som stod längs väggarna var lika förstummade som alla andra, men långsamt började samtal på flera ställen i rummet. En briggis sa att han visste att det bara var bluff. Varför hade de annars mörklagt hela lokalen?
– Vad skulle de göra det för? sa någon bakom Nisse.
– Tänk efter, sa briggisen som trodde det var bluff. Vi borde leta överallt.
– Ingen idé, sa Freddy. De finns inte här, men de kommer tillbaka.
Nisse iakttog den äldre kvinnan med svart hårknut som hade gett ordet till Olivia tidigare på dagen. Hon satt och såg ner i bordet, men så reste hon sig. Sakta och lite osäkert. Hon började tala om hur lite de kunde göra nu, utan virtu och utan … allting. Men förhoppningsvis skulle det ordna sig snart. Under tiden kunde de gå igenom rapporterna från de olika Himmelska friden-städerna. Xpan 12 kunde börja.
****
Varmt, ljust, rött var det första Camilla fick syn på. Under henne var det ojämnt och knöligt, ryggen gillade det inte. En ny resa i tiden. Någon annan kunde ha fått åka om det inte hade känts så viktigt att hålla fast vid Ante och göra vad hon kunde för att han inte skulle avslöja sig. Men det skulle han i det här ljuset. Hon sträckte på ryggen, sträckte ut alla muskler i armar och ben så det knakade. Så fick hon något i handen och det kändes som växter, men alldeles för stora växter.
När hon slog upp ögonen låg hon under en enorm ormbunke. Solen strilade ner genom bladens flikar. Vad var det här för tid? Inte kunde det vara efter 1978? Tidsmaskinen kunde ju inte ta dem längre än så. Ante hade sagt det, den verkliga personen Ante, inte roboten. Hon hävde sig upp på armbågarna och såg sig omkring. Det sa henne ingenting, det kunde ha funnits såna ormbunkar här då. Och kanske den stora bumling till fjäril som dunsade fram mellan ormbunkarna.
Det blåste en svag vind, det fanns tunna moln på himlen, och på marken spår av något djur. Camilla hade inte kommit i kontakt med många djur – det var larverna som hon hade hjälpt till att mata, burfåglarna i Fontänparken därhemma och så en katt eller två. Några kor på långt avstånd och hästar med människor på ryggarna, som i en cowboyfilm. Kanske en hund. Men ingenting som det här djuret – fotspåren var så stora att hon hade kunnat få plats i ett av dem, hela hon.
Det var ett berg hon stod på. Samma berg som förut, men med en vass, dramatisk bergskam, tydligen en helt annan flora och fauna och klarare ljus. För att det var sommar. Långt där nere låg en avlång, jättestor, mörkblå, glittrande sjö. I sluttningen lekte små djur som verkade ha päls och det som kom flygande rakt över huvudet på henne kanske var en klumpig fågel, men i så fall en fågel med lång svans. Det här var inte 1978, det var mycket, mycket längre bakåt i tiden. Det fanns säkert inga människor ännu, mer än hon själv, Olivia och den unge historikern med den underliga frisyren. Enver Larsen. Och så roboten.
Hon såg ingen av dem, och inte tidsmaskinen heller. Tänk om de hade lämnat henne här och återvänt? Enver kände hon inte och Olivia litade hon inte på. Det var en underbar plats, hon hade velat ta med sina barn och sin man hit, och lilla Frank. Men leva ett helt liv här ensam och aldrig mer få se en annan människa? Nej, nej, nej.
****
Luften blev tjockare och tjockare, fler och fler klippte med ögonen. Ingen skrev ner rapporterna som gavs – det var meningslöst, vad skulle de alls stå där och rapportera för?
– Ska vi gå? föreslog Nisse. Jag tror inte någon skulle hindra oss.
Freddy höjde ett ögonbryn och såg havsblått på honom.
– Vi provar, sa hon.
De gick sin väg helt stillsamt. Ingen verkade lägga märke till dem längre, kanske fanns det ingen kvar som kunde ge dem order, eller var det myteri på gång? Hallen var full med briggisar som rörde sig fram och tillbaka, de gled fram mellan dem som fiskar mellan sjögrästuvor. Men när de kom fram till förrådet där de hoppades att deras saker låg kvar stod där plötsligt någon. Joel stod för dörren, bredbent och bister.
Han såg sig omkring innan han släppte in dem. Där inne låg roboten med huvudskålen öppen medan Sebastian försökte lysa in i huvudet med en lysdiod som han hade pillat ut från lampan.
– Det är kaos där inne, sa han och skakade på huvudet.
– Skulle du visa upp honom nu? frågade Nisse.
Ja, honom och Angelica Winge. Hon satt med hängande huvud på en stol och verkade inte vara vaken. Nisse rös när han såg henne. En sån vidrig docka.
