På kvällen värmde de regnvatten och tvättade sig huttrande. Anneli sprang sin väg, men Ask fångade henne halvvägs uppför en stege som stod uppställd mot en avsats inne i byggnaden. Rakt igenom stegen växte en ek, som omslöt metallen där de möttes och sen fortsatte upp genom taket.

Sen trängdes de runt stormköket och åt minestronesoppa och proteinkakor ur Marlenes efterlämnade ryggsäck medan fåren betade vått vintergräs utanför. Fåret Liss stack in huvudet och nappade åt sig Annelis proteinbar.

– De behöver la lite mer att äta va? sa Ask.

– Lite hö vore bra, sa Canberra.

– Hördu Berra, jag hör dig så bra så. Eller är det så att du själv inte hör?

Canberra suckade och sa att han kunde höra, och han kunde sänka rösten, men det var ansträngande. Han lät så där.

– Det ska la inte behövas, sa Ask. Men då vet jag. Men om det är era får har ni la hö åt dem där uppe? Vi kunde kanske ta en tur till sen.

Det kunde de nog, men frågan var hur mycket de kunde bära med sig. Och det fanns svårare frågor än så att finna svar på. Ticka undrade om de inte skulle söka efter sin försvunna vän. Hon hade ju varit borta hela dagen, tänk om det hade hänt henne något, sa han.

– Vi är inte precis vänner, sa Nisse. Hon har nog dragit frivilligt.

– Men ändå, sa Ticka. Vi här ute brukar hjälpas åt. Även om man inte kan tycka om alla. Jag tycker vi går och söker efter henne, jag. Det står inte rätt till om hon har lämnat packningen kvar.

– Det finns grejer som vi inte kan säga till er. Tyvärr, sa Freddy.

– Ja, ni säger inte mycket, sa Ask. Ni kommer från Oasen, brigaderna är efter er, vi vet inte varför och vi vet inte varför ni är här. Ni är bra på att bära sten och det är hyggligt att ni bjuder på soppa, men ni är bra hemlighetsfulla. Det vet la alla att Oasen är fullt med brigadister, som alla de där ställena längs infran. Om ni är på flykt därifrån kanske vi behöver veta varför?

Freddy var på väg att svara, men Ask fortsatte. De såg inte ut från några från ett avhopparställe, han visste inte vad de såg ut som. Och om Noor nu behövde komma till läkare borde de väl se till att få henne dit. Även om han och Ticka var tacksamma för hjälpen. Och maten.

På kvällen, när Ask, Ticka och Anneli hade somnat, pratade det om det. Noors och Canberras koja låg bredvid Nisses och Freddys och det var bara ett par tunna lager säckväv emellan. Jo, Noor ville kom fram snabbare. Som det var nu, utan tidsmaskinen, var det lika bra att de följdes åt, allihop. De skulle lämna ett par av fåren hos vägbyggarna – Anneli tyckte om fåren, de gav henne sällskap och värme, och Noor hade sett Liss dia henne.

– Åh, hoppas de vill stanna då, sa Freddy. Hon är mager som en liten pinne, tjejen.

– Undrar hur hon har det, sa Noor. De är ju snälla och så. Men en sån liten som bär sten hela dagarna och inte har nån att leka med. Ask borde slå sig ner nånstans med henne och leva …

– Ett normalt liv, sa Nisse på skämt.

– Ja, ett liv i alla fall, sa Noor allvarligt.

När de vaknade var vägbyggarna redan uppe och hade påbörjat nästa lilla stycke väg. Det var en smal väg, bara ett par meter tvärs över, gjord av små betongbitar under, sen löv och lera över och så större stycken av betong under. De hade provat att gå en sträcka på den väg som redan var byggd när de letade efter Marlene, och det var ganska bekvämt. Men de skulle åt sydost och inte västerut, så de fick ta stigen.

Men först behövde de något att bära i. Freddy och Noor gjorde ryggsäckar av trädgrenar och det trasiga festivaltältet.

– Det är som när vi gick från Xpan 7, sa Noor.

– Fast annorlunda, sa Freddy. För då var det sommar, och Ante var med.

– Men inte jag, sa Nisse.

– Inte du, så det är bättre nu.

– Det var så spännande, sa Noor.

Canberra hade gått upp till Oasen igen med Ticka. Den här gången stannade han före fårhagen. Han såg inga briggisar den här gången, bara vingar. Men vingarna skulle inte känna igen Ticka. De skulle bara rapportera till Harmonibrigaderna att någon gick in där, någon som de inte kände igen och som inte var intressant. Han undrade om de skulle hitta labbet i källaren. Kanske. Ingången var knappt synlig och det fanns nät som stoppade vingarna i vanliga fall. Nu var de fler, och briggisarna kunde vandra omkring ostörda där inne. När de hittade det skulle de förstå vad det var, men kanske inte hur det användes.

Han hade velat klättra upp till Noors växthus. Lite färska kryddörter och kål hade inte varit fel, men då måste han gå alldeles för nära infran. Och dessutom skulle Ticka inte veta vart han hade tagit vägen när han kom ut. Dagen innan, när han kom till Oasen med Ticka och Ask, hade han varit på helspänn och tittat efter briggisar hela tiden. Han hade sett Égor, men Égor hade inte sett honom. Och så hade han hälsat på fåren och letat efter lammungen. Nu stod han bara och såg och levde igenom de sju år de hade bott där i tankarna.

Han började småfrysa och undrade när Ticka egentligen skulle komma ut. Tänk om det ändå var briggisar där inne. Hämta lite hö kunde väl inte ta så lång tid ändå. Han ville inte gärna ropa. Där rörde sig något … nej, det där var inte Ticka. Det var en av de prickiga katterna.

– Ksss, ksss, lockade han.

Och katten stannade till och kom sen travande emot honom, så det måste vara Pricken. Han kom fram och stångade Canberra på fötterna och Canberra lyfte och honom och klappade honom. Han jamade till, och efter en stund kom Emoji ut från ett skydd av plankor som stod uppställda mot husets fasad.

– Hej katterna, viskade han.

Sen kom Ticka. Han hade nästan mer hö med sig än han kunde bära, och så ett knyte på ryggen. Canberra började gå mot stigen igen, och katterna följde efter, liksom ivrigt.

Ticka var kort och bred fast han var mager. För att vara cromagnon, alltså. Han hade ögon som liksom låg djupt in i huvudet, Canberra hade undrat om han var så tystlåten för att blicken inte riktigt nådde ut. Men det var dumt, så klart. Han gillade Ticka i alla fall, det var lite synd att de skulle dela på sig, för de hade kunnat bli vänner. De gick bort mot industriområdet igen.