Det är den Internationella dagen mot polisvåld i dag, femtonde mars. Jerker Jansson funderar över läget här i Sverige. Har vi anledning att demonstrera mot polisen?
Under förra året var upprördheten stor över framförallt ett flertal amerikaner som dött efter att möten med polis urartat. Under sommaren förekom demonstrationer i Sverige, men de klingade snabbt ut. Det blev några korta nyhetsinslag med ungdomar som skrek på poliser, men frågan är hur missnöjda vi svenskar ska vara med våra poliser?
Problemet med att analysera företeelser som polisvåld är att bedöma vad som är rimligt, en polis har en unik uppgift i vårt samhälle och har unika rättigheter. De är de enda som faktiskt får ta de egna medborgarnas liv utan straff i fredstid. Det finns onekligen situationer där det är nödvändigt. För att skydda någon annans liv främst. Men allt för ofta handlar det om att skydda annat än människor. Främst handlar det då om att skydda egendom.
Det är en svår balansgång, en grupp i samhället har utsetts till att hålla oss andra säkra och att reda upp efter att någon gjort något som vi tillsammans som samhälle anser vara tillräckligt fel för att förtjäna någon form av straff eller vård. Det är ingen självklarhet alla gånger. Många handlingar som bestraffas har inga egentliga offer och mycket handlar om egendom snarare än liv. Den svåra gränsdragningen är när det är befogat att ge sig på en människa som inte egentligen utgör ett hot för varken sig själv eller någon annan. När polisen väl inlett våldet tar helt andra mekanismer över. Känslor framförallt. Och ingen träning i världen kan försäkra oss mot dem helt och hållet.
Två olika former
Så, hur står det till i Sverige egentligen? Jag läser statistik från Polisen från förra året och mitt första intryck är att det är tämligen lugnt här. Beroende på vilket våld man tittar på ser siffrorna låga och stabila ut. Begreppet polisvåld täcker i grunden två olika former av våld. Det som utförs av poliser som ska arrestera en människa eller hindra den från att begå ett brott och det som uppstår vid demonstrationer, idrottsevenemang och andra situationer där stora mängder människor träffas. Det gör att det lätt blir att jämföra äpplen och päron.
Det finns några klassiska händelser av den andra karaktären. 1992 var Sverige värd för fotbolls-em och polisens agerande kritiserades i efterhand för att snarare öka på känslorna än lugna dem. I samband med ett EU-toppmöte i Göteborg sommaren 2001 och ett besök av USA:s dåvarande president George W. Bush uppstod demonstrationer i staden som ledde till skärmytslingar med polisen. I efterhand har polisen kritiserats hårt för sitt agerande bland annat av Justitiekanslern. En person sköts av polis, men överlevde.
Under förra sommaren såg vi under ett fåtal demonstrationer inspirerade av Black Lives Matters, men de ledde inte till mer än tämligen harmlösa incidenter. Vi såg å ena sidan knäböjande poliser och å andra sidan ett fåtal sammandrabbningar som i efterhand var mer teatrala än särskilt allvarliga. Det vi såg i tv-nyheterna var en blandning av nödvändig protest och rena dumheterna. Att skvätta brandfarliga vätskor på poliser och tända på, vilket skedde vid ett tillfälle, är knappast ett sätt att göra samhället friare och öppnare. Jag kan inte tänka mig ett samhälle och en poliskår som kan tolerera det utan att försvara sig själv.
Dessa former av våldsutövande av polis är svår att undvika helt. Det är den andra sidan av den demokratiska medaljen. Om vi hyllar människors rätt att utrycka sin åsikter och känslor offentligt, också när vi inte delar dem, måste vi acceptera att det ibland ballar ur. Frågan är om polisen ökar på konflikterna eller lugnar ner dem och det har vi sett båda varianterna av.
Våld mot individer
2018 sköt svensk polis ihjäl sex personer. Det är den högsta siffran sedan 1990. Resten av tiden, fram till 2019, ligger siffran på en person om året i snitt. Varje människa som dör under sådana omständigheter är en tragedi, men vissa tragedier är mer tragiska än andra. Det som sticker ut i statistiken är däremot användandet av olika former av sprej-vapen. OC-spray kallar polisen det. Det har ökat med mer än 50% sedan 2012 och risken finns att det har underrapporterats.
Ett dödsfall på tio miljoner är lågt i jämförelse med andra länder. 2019 sköts 1004 personer till döds i USA. Det är 30 gånger mer än i Sverige. Venezuela toppar statistiken med 1632 döda per tio miljoner människor. Det kan antyda att det mesta är bra, men allt handlar inte om siffror.
Hur säkra vi känner oss när vi rör oss i samhället kan påverkas av polisens beteende. Och då spelar statistik mindre roll. När Erik Troell, en ung man med autism och Downs syndrom sköts av polis i augusti 2018 blev inte bara många människor upprörda, många med liknande funktionsvarianter kände ett personligt hot. Jag tror inte någon polis egentligen vill döda folk. Jag tror att det handlar om okunskap och om dålig träning. Förhoppningsvis har polisen genomfört utbildningsinsatser när det gäller funktionsvariationer, men någonting är allvarligt fel när en grupp människor inte kan fatta att den person de sköt var helt ofarlig.
Statistik räcker inte
Dessa processer är svåra att mäta med statistik. Våra känsloliv väger och mäter inte hoten. Och minst lika allvarligt som det dödliga våldet är de vardagliga övergreppen. I mitt arbete med ungdomar fick jag hela tiden höra historier om hur de utsatts, ofta bekräftade av vuxna i deras närhet. Jag har fått hjälpa asylsökande ungdomar hem efter att ha körts ut en mil i skogen av polis och sett andra behandlas mycket omilt. Å andra sidan har jag sett underbara, starka poliser som jobbat obetald övertid för att hjälpa någon. Det finns en hel massa människor som inte borde vara poliser, men det är inte poängen, frågan är om det finns allvarliga, systematiska problem som de vi ser i USA.
Det tror jag faktiskt inte. Jag tror att det finns en flathet inför de egna kollegorna. Jag tror att det finns reaktionära och rent rasistiska föreställningar bland grupper av poliser. Vem minns inte polisgänget Basebolligan som härjade i Stockholm på åttiotalet? Men i grunden är våra poliser rätt hyggliga. Men det vore extremt skönt om de där få dödsfallen och det vardagliga polisvåldet kunde undvikas. Och vägen dig tror jag går via utbildning och framförallt arbete med attityder inom kåren. På vägen kan vi stöta på från utsidan genom demonstrationer och debatt.
