Regeringen går vidare med planerna på vaccinationsbevis, bevis som ska fungera tillsammans med de vaccinationscertifikat som EU arbetar med att ta fram.

En av tankarna bakom det är att den som är vaccinerad ska kunna resa utan de restriktioner som lamslagit oss senaste åren. Tanken verkar från början rätt sund. Det finns ju egentligen ingen anledning att begränsa människor om de inte för med sig smitta. Ja, man kan diskutera om det är garanterat supersmittfritt hos alla vaccinerade, men hur man än för den diskussionen kommer man landa i att risken att bli smittad, åtminstone tills virusen helt muterat bort från vaccinen, är utomordentligt mycket lägre om den man träffar är vaccinerad (eller redan har varit sjuk). Men det finns ett men.

Den femte februari ställde sig vår nya biståndsminister Per Olsson Fridh i Aktuellt och svarade lugnt på frågor om hur vaccinen ska nå resten av jordens befolkning. Han förklarade att tanken med att köpa in för många vaccin till EU bland annat är att de vaccin som inte behövs här ska kunna gå vidare till de fattigare delarna av världen (så himla godhjärtat liksom, vi skaffar oss överskott för att kunna dela med oss när vi är klara).

Vidare pressas han på frågan om varför Sverige i WTO motsatt sig iden att avstå från patenträtten i frågor som rör covid. Hans svar är att man gjort bedömningen att det inte är ”genom det här förslaget som vi får effektivitet i distribution och produktion av vaccin.” Kanske har han rätt, men det låter som att fokus ligger på fel sak.

Frågan om att frångå patenträtten kring mediciner och behandlingar som rör covid-19 är inte ny. Jag skrev om det första gången i december, och då var det indiska och sydafrikanska förslaget redan nära två månader gammalt. Sedan dess har det vuxit fram ett visst momentum. Det stöds numera av 100 länder och av flertalet medlemmar både i kongressen (USA) och parlamentet (EU). Det som var en uppenbar risk i december, att vaccinen nästan uteslutande skulle gå till den rika delen av världen, har blivit en direkt realitet nu. Covax har börjat distribuera doser, men man är ändå hopplöst långt efter.

Mot att göra undantag från immaterialrätten ställer man ofta att undantagen skulle slå undan fötterna för framtida innovationer och blixtsnabba vaccin. Varför skulle ett företag som Moderna, med alla sina forskare, engagera sig i att ta fram vaccin om de inte tjänade några pengar på det?

De som argumenterar så här glömmer bort några avgörande saker. Det första är att de är människor, självklart vill de engagera sig i att ta fram vaccin mitt i en pandemi som lamslår hela världen. Men ok, låt oss ponera att de skiter i vilket (med tanke på de priser Moderna sätter upp och att de fortfarande inte, trots löften, har någon överenskommelse med Covax ligger den tolkningen nära till hands), det man missar när man argumenterar så är ändå de 2,5 miljarder dollar Moderna fått i offentliga anslag.

Det här är inget speciellt för Moderna, sanningen är att i augusti i fjol hade 40 miljarder dollar utlovats på olika sätt för forskning och framtagning av vaccin. Det absolut mesta av det kom från offentlig sektor eller välgörenhetsorganisationer. De här vaccinen är inte den privata marknadens triumf, det är en produkt av offentligt finansierad forskning.

Det andra argumentet är att även om man skulle släppa patenten fria så skulle man i de fattiga länderna aldrig någonsin kunna producera den här typen av högteknologiskt avancerade vaccin, med risken att det skulle sluta med sämre vaccin.

Men det är svårt att se vad man kan göra i USA och Tyskland, som man inte kan göra i till exempel Indien. Även om risken kan kännas svår att bedöma för en oinvigd är det värt att notera att både WHO och Läkare utan gränser stödjer förslaget. Någonstans är det är svårt att komma ifrån känslan av att argumentet bygger på en förlegad syn på hur det ser ut i utvecklingsländerna i dag. Vidare glömmer man att det inte bara är vaccin vi pratar om.

Förslaget var återigen på tapeten när WTO sammanträdde under förra och förrförra veckan. Återigen blev det hindrat från att ens komma till debatt. Det hjälpte inte att WHO:s ordförande lyfte frågan: ”Om inte nu, när?” Några länder, inklusive Sverige, var benhårt emot. Läkare utan gränser har sammanställt en karta över de länder som ställer sig bakom förslaget om att frångå immaterialrätten, det är väldigt många länder. De enda som ställer sig emot, det är de rika länderna, i huvudsak i nordväst.

Vi står här i väst och ser ljuset komma, det haltar lite med produktionen i Astra Zenecas fabriker. Men så sakteliga ser vi effekterna på dödligheten i viruset. Själv är jag fortfarande rätt ung och hyggligt välmotionerad, mest sannolikt far jag inte så illa av att bli sjuk, men utan allergier och i övrigt välmående finns det sannerligen inget skäl för mig att tro att jag inte kan vaccineras när jag får chansen.

När jag gör det så kommer jag kunna åka fritt över världen. Jag kommer ha landsmän som inte har samma lyx, sådana som av olika skäl inte kan vaccineras. Men för mig, och de flesta med mig, ligger snart världen för våra fötter igen. När sjuka och svaga i ”det fattiga syd” dör av sjukdomen och restriktioner till följd av den kommer jag kunna åka runt och njuta av öppna gränser, jag kommer få åka vart jag vill, men om någon av dem jag möter på resan vill komma hit? Nåde den. Det är som det alltid har varit.