Hur kan vi i klimatkrisens elfte timme tillåta att storföretag får släppa ut gratis? Det är en av klimatpolitikens stora gåtor. Den fria tilldelningen av utsläppsrätter var en övergångslösning när EU:s system med handel med utsläppsrätter infördes. Men den har blivit kvar, årtionde efter årtionde, inte minst tack vare kraftigt lobbande från tung och utsläppsintensiv industri. Det är dags att sätta stopp för det. Slopa den fria tilldelningen så fort som möjligt, skriver Jakop Dalunde, EU-parlamentariker.
DEBATT När EU-kommissionen i går publicerade sitt förslag på hur utsläppshandeln ska förändras så går de i rätt riktning, men tyvärr går det för långsamt och en del systemfel rättas inte till alls eller först långt fram i tiden. Den fria tilldelningen av utsläppsrätter är ett exempel på det.
Kommissionen vill stryka den fria tilldelningen för de sektorer som ska ingå i de nya klimattullarna – men gradvis, så att den är avskaffad först 2035. För andra delar av industrin blir den fria tilldelningen kvar utan slutdatum. Att den nya utsläppshandel som föreslås komma på plats för vägtransporter och byggnader ska skapas helt utan fri tilldelning är i sammanhanget ett högst begränsat plåster på såren, eftersom det från början är en tvivelaktig idé att ens inkludera dessa två sektorer i utsläppshandeln.
Hela poängen med ett marknadsbaserat system med utsläppsrätter är att politiken sätter taket – hur många utsläppsrätter det ska finnas – utifrån klimatmålen och att priset därefter avgörs av efterfrågan från industrin. Aktörerna i systemet kan handla med varandra och spara utsläppsrätter över tid, men aldrig öka utsläppen över det tak som politiken fastställt. Att några aktörer då får utsläppsrätterna gratis istället för att behöva köpa dessa på auktion går emot själva grundidén med systemet.
Ofta när jag träffar industri och näringslivsorganisationer får jag höra att man vill ha långsiktiga spelregler och få veta vad som gäller. Den fria tilldelningen är ett av de tydligaste exemplet på när denna argumentationslinje dyker upp. Aldrig är det rätt tillfälle att avskaffa den fria tilldelningen, eftersom att ett sånt beslut skulle behövts långt tidigare och det tar så många år att ställa om.
Det industri och näringslivsorganisationer då inte vill låtsas om är att EU-kommissionen redan 2008 var tydliga med att den fria tilldelningen ska fasas ut. Att den fria tilldelningen fortfarande är kvar i dag, 2021, är vad som är överraskande. Inte motsatsen. Och nu riskerar vi få leva med gräddfilen för den tunga industrin till minst 2035. Det är nästan femton år framåt, femton år som är helt avgörande i den gröna omställningen. Femton år då vi kraftigt skulle behöva minska våra koldioxidutsläpp. Femton år då gräddfiler och gratisluncher inte borde höra hemma.
Faktum är att den fria tilldelningen försenat och försvårat omställningen. När energisektorn minskat sina utsläpp under de senaste tio åren, mycket tack vare att priset på utsläppsrätter ökat, vilket tvingat kolkraftverk att stänga, så har samtidigt utsläppen från industrin bara minskat med en procent. Den fria tilldelningen är boven i det dramat. Det är också något som EU:s tidigare klimatkommissionär Connie Hedegaard konstaterade i en text på Euractiv här om dagen – den fria tilldelningen hotar möjligheten för EU att nå sina egna klimatmål. Dessutom är den orättvis. Det borde vara de stora industriföretagen som tar en större del av ansvaret för klimatomställningen, inte EU:s fattigaste medborgare.
För mig som EU-parlamentariker och oss gröna i EU-parlamentet är det tydligt: Den fria tilldelningen måste bort. Det må låta som en teknisk och avancerad fråga, men det är en av de viktigaste frågorna när EU:s nya klimatpaket kommer förhandlas under det närmaste året. Industrin måste ta sin del av ansvaret och vara med och betala för utsläppen – precis som alla andra.
