Börjar jag gräva bland mina finaste minnen påminns jag snabbt om att jag i hela mitt liv varit omgiven av vatten.

Jag skulle tro att de flesta som vuxit upp i avlånga Sverige, ett land med mer kustlinje än inland, kan relatera. Att de har egna minnen, för olika perioder i sitt liv.

Den skräckblandade förtjusningen vid sommarlovets första iskalla tådopp och känslan av blöta badkläder mot solvarma bilsäten. Sena kvällar på någon klippa i vattenbrynet, fnissiga nakenbad i soluppgången och ensamma promenader längs tomma, ändlösa stränder.

Det är inte unikt, och det är precis vad som gör det vackert. För mig är det en del av att vara svensk långt viktigare än någon hudfärg, religion eller modersmål någonsin kan vara.

Till skillnad från den nationalism som vill koppla ihop kärleken till jorden vi står på med blod för äganderätt, skapas den här svenskheten av våra gemensamma upplevelser av och kärlek till landet vi alla lever i, i sin mest grundläggande form: dess natur. Bortom polarisering och ideologiska skiljelinjer.

Det har varit ett privilegium för många av oss att kunna ta det för givet. Klimatkrisen har börjat visa oss att även om naturen inte är politisk, behöver vi ibland på politisk väg skydda och bevara den.

För mig har den insikten varit en dusch lika kall som det där första sommarlovsdoppet, men utan förtjusningen. Fått mig att tänka på vad vi värderar och riskerar att förlora.

En insikt jag fått av den politiska debatten om strandskydd, medan jag strosat längs skånska sandstränder, är detta: Blotta existensen av vattendrag är inte vad som gör mina minnen så omisskännligt svenska, utan friheten som kommer av att de tillhör oss alla.

Jag minns att mina lärare brukade prata om att allemansrätten var unik, men jag har nog aldrig egentligen förstått hur mycket jag utnyttjat den. Hur viktig den varit för den gränslösa kärlek jag stundtals känner för mitt hemland – landet som måste få tillhöra oss alla.

Företaget Billboat väckte blandade reaktioner när de sjösatte två skärmar på 100 kvadratmeter för att cirkulera reklam i Stockholms vatten. Som de borde. Vattnet är ett av få offentliga utrymmen i stadsbilden som inte täckts med reklam för att tjäna pengar på de människor de borde finnas till för.

Vi är vana vid det också, närmast avtrubbade. Det vi har gemensamt säljs ut bit för bit, från sociala plattformar där vi skapar innehållet, till busshållplatser, sjukhus och skolor.

Eller stränder.

Strandskyddet dikterar att stränder ska hållas obebyggda och tillgängliga för alla. Utan vare sig blinkande reklamskyltar eller hänglås. Det finns goda anledningar att bevara det i miljövårdande syfte.

Tyvärr är vi, som konstaterat, bra på att glömma värdet av att skydda miljön. Men det är svårare att glömma våra egna sommarminnen. Jag undrar hur många av mina som aldrig fått existera om vi inte en gång värnat om tanken att vi, svenskar, gemensamt äger landet.

På väg hem från stranden tänker jag på hur de politiska besluten att sälja våra gemensamma utrymmen och sociala funktioner till högstbjudande är en smutsig attack på den svenska folksjälen. Ett faktiskt hot, till skillnad från den mångkultur påstådda Sverigevänner från höger vill att vi ska fokusera på.