Joakim Månsson Bengtsson återvänder till juli 2015. Hans mobil surrar till. Han tar upp den och läser: ”Jag hoppas att någon slår ett baseballträ i skallbenet på dig.” Någon tycks ogilla den då 23-åriga fritidspolitikerns engagemang för romska EU-medborgare så till den grad att han hotas till livet. ”Du är sjuk i huvudet som slösar med skattepengar på illegala skräpmänniskor”, fortsätter sms-skrivaren.

Hotet skulle inte bli det sista. Två år senare gick Joakim Månsson Bengtsson i den Prideparad i Lund som han själv tagit initiativ till. Med honom gick många av dem som bodde på det härbärge för romska EU-medborgare som han öppnat och arbetade med. I samma veva hade han motionerat i kommunfullmäktige om att ensamkommande skulle få stanna i Lund under hela asylprocessen. Som ett brev på posten publicerades två artiklar om detta där han namngavs  på den nazistiska hemsidan Nordfront. Kommentarsfälten svämmade över av hat och hot om våld.

– Det har varit en process att komma över att folk verkligen vill att jag ska dö, säger Joakim Månsson Bengtsson.

"Ännu en gräns som hatarna träder över"

På trettondagsafton i år var det dags igen. Några veckor tidigare hade Joakim Månsson Bengtsson offentligt berättat att han kandiderar som partiledare för Feministiskt initiativ vid kongressen i mars. Mobilen ringer, två gånger. Men han är upptagen med annat och svarar inte. Men det gör hans mamma, som blir uppringd från samma nummer. Mannen i luren utger sig för att ringa från valberedningen och frågar om hon är Joakims förmyndare. Hon blir ställd och säger att han är hennes vuxna son.

Ytterligare fem gånger ringer samma man, som skrattande frågar om Joakim är frisk i huvudet och vilka diagnoser han har. Innan mamman hinner lägga på en sista gång kommer hotet: ”Jag vet var du bor”. Följt av den adress hon bor på och där Joakim Månsson Bengtsson av säkerhetsskäl är skriven efter mordhotet.

– Det är ännu en gräns som hatarna träder över. Det är lättare när det är jag som utsätts, men betydligt svårare när det riktas mot min familj, säger Joakim Månsson Bengtsson.

Byta adress – igen

Han berättar lätt och ledigt och någon rädsla kan inte höras. Men visst är Joakim Månsson Bengtsson rädd ibland. Och för ett ögonblick spricker ilskan fram i hans milda skånska röst.

– De ska inte få vinna. Jag omvandlar frustrationen till att höras och synas ännu mer.

Ändå får hoten konsekvenser. Att hans mamma nu drabbats gör att han måste byta folkbokföringsadress igen. Han håller tät kontakt med polisen. Och han har vänner som följer vad som skrivs om honom på nätet.

– De kollar Flashback för att hålla sig uppdaterade om hotbilden mot mig.

Som Joakim Månsson Bengtsson gång på gång understryker är han långt ifrån ensam. Valåret 2018 utsattes nära var tredje förtroendevald för trakasserier, hot eller våld, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). De som drabbas gör det ofta flera gånger om. Fler än 8 av 10 förtroendevalda som utsattes under 2018 gjorde det vid mer än ett tillfälle. Oftast stannar det vid hat och hot, men inte alltid. Den som googlar finner exempel på kommunpolitiker som överfallits såväl på gatan som i sina hem.

Joakim Månsson Bengtsson har fått rådet att tiga, att inte bjuda hatarna på uppmärksamheten. Men att vara öppen med vad han utsätts är viktigt för honom. Hoten mot dem som hörs i offentligheten – politiker, opinionsbildare och journalister – är ett samhällsproblem som vi måste prata om, betonar han.

Hoten har inte blivit värre för att han pratat om dem, tvärtom upplever han att de avklingat när han berättat offentligt.

– När medier skriver om det ger det en signal om att de inte lyckas skrämma mig till tystnad.

"Ingen kan kasta mig tillbaka till garderoben."

Inte bara Joakim Månssson Bengtssons engagemang och åsikter provocerar. En del av det hat som riktats mot honom har handlat om att han är homosexuell.

Även om hoten och hatet är obehagligt oavsett orsak, kommer det inte åt honom in på skinnet, enligt Joakim Månsson Bengtsson. Kanske för att han i likhet med många andra hbtq-personer redan utsatts så många gånger förr, resonerar han.

– Jag mobbades under hela min uppväxt, men som vuxen tar jag det inte till mig. Att jag är öppet gay, syns med mina regnbågar och min pojkvän när jag har det, är också politik. Ingen kan kasta mig tillbaka till garderoben.

Hans råd till andra som hotas är att vara lika öppen med det som han själv. När han berättat har lokalpolitiker från skilda läger hört av sig och delat med sig av vad de själva varit med om. Skrämmande många har liknande erfarenheter. Men att dela dem gör det lättare att bära.

– Man får så mycket kärlek tillbaka när man berättar, som både värmer och stärker.