När Timothy McVeigh parkerade den hyrda Rydertrucken med 2 300 kilo ammoniumnitrat utanför Alfred P Murrah Federal building i Oklahoma City, hade han förmodligen inte en tanke på att 168 människor skulle dö och ytterligare minst 700 skulle skadas. Antalet offer intresserade honom överhuvudtaget inte. Ingen i den högerextremistiska kretsen kring McVeigh kunde riktigt förklara hur morden på 19 barn, varav de flesta under tre år, kunde vara en patriotisk gärning. När McVeigh själv fick tillfälle att reflektera över saken kunde han bara säga: ”Isn’t it kind of scary that one man could wreak this kind of hell?”

I ett försök att bortförklara de uppenbara kopplingarna till den amerikanska högerns vapenviftande undervegetation, påstod somliga republikaner att den enda förklaringen till dådet var McVeighs missbruk av metamfetamin – inte hans konsumtion av hatpropaganda. Sedan kom den 11 september och trots varningarna från FBI, var alla terrorister plötsligt utlänningar, helst muslimer. Det blev enklare så.

Presidenter kan förlora val, men hatmedia försvinner inte. Det var i första hand inte Fox news som eldade upp massorna, utan ”konservativa” radiopratare. De uppstod som ett tydligt hot 1987, när USA övergav ”fairness doctrine” – kravet att radiostationer skulle presentera kontrasterande åsikter.

Det fick konsekvenser. Radiopropagandan är tillgänglig – spännvidden är stor, det enastående virrvarret av paranoida tankespån förmedlas med skiftande grader av röststyrka. Nu har gestalter som Timothy McVeigh, om inte återupprättats, så åtminstone omgetts av en apologetisk retorik. ”McVeigh gick för långt”, konstaterar de ”konservativa” kommentatorerna i radio, men det råder ingen tvekan om deras respekt. Populariteten är mångfaldigt större på landsbygden, och publiken består av vita amerikaner. Just de som for till Washington DC den 6 januari.

Dåd som det i Oklahoma eller Washington DC  försvinner djupt in i det svarta minneshålet och mytologiseras till oigenkännlighet om de vidare konsekvenserna uteblir och inga sammanhang blir diskuterade eller utredda. Behovet av myter och mytiska hjältar spelar en central roll i en paranoid tankevärld, men vad de flesta av alla dessa ”hjältar” tycks ha gemensamt är den påträngande banaliteten.

Den ”intellektuelle” Andreas Baaders favoritlitteratur var pocketböcker med Musse Pigg, och den som letade i hans brottsakt skulle bli väldigt besviken, av revolutionären återstod bara småstölder och ett stort antal fall av kvinnomisshandel. Och den ”intelligente” McVeigh stoppades av trafikpolisen, nittio minuter efter bombdådet i Oklahoma City. Mannen som lagt ner så mycket tid på sitt dåd gjorde det smått klassiska misstaget att köra därifrån i en bil utan registreringsskyltar.