I onsdags möttes Sverige och diskuterade narkotikapolitik. Det vill säga, människor från vitt skilda håll fick säga sitt under en timme i SVT:s Sverige möts, med Magnus Thorén som programledare. En polis och en psykiater, ett par sossepolitiker och en gammal frihetsfrontare, en ordförande i Liberala ungdomsförbundet och en mamma till en ung tjej som dog av en överdos för ett år sedan, en norsk høyrepolitiker och en före detta langare från Malmö. Och ett par till.

Diskussionen rörde sig i stort sett om två frågor: avkriminalisering av drogbruk och legalisering av cannabis. Avkriminalisering innebär att man slutar lagföra människor som påträffas med rester av illegala droger i blodet. Eget bruk av narkotika har varit straffbart sedan 1988, men WHO rekommenderar avkriminalisering för att minska narkotikadödligheten. Folkhälsomyndigheten vill att det utreds men regeringen säger nej.

Tanken med kriminalisering var främst att hindra ungdomar från att testa droger. Men lagen tycks snarast ha haft motsatt effekt, och sedan några år har Sverige den största narkotikadödligheten per miljon i EU.

Legalisering av cannabis innebär att man gör cannabis lagligt att använda, inneha, köpa, sälja och producera, som i Kanada, Uruguay, Sydafrika, Georgien och flera delstater i USA. Idén är dels att cannabis hellre bör regleras än förbjudas, dels att luften ska gå ur de kriminella gäng som lever på cannabismarknaden.

Det är alltså olika åtgärder i olika syften, och att de samsas i samma teveprogram är symptomatiskt. Liksom att varken inrikesminister Mikael Damberg eller Kristina Nilsson, ordförande i riksdagens socialpolitiska utskott, kan skilja dem åt.

Kristina Nilsson får en fråga om ifall man inte borde utreda avkriminalisering för att minska narkotikadödligheten, och ger ett långt och slingrande svar som helt undgår att beröra frågan. Hon berättar om annat som regeringen har gjort för att minska dödligheten, som sprututbyte och utdelning av naloxon. När hon pressas angående avkriminalisering säger hon att hon inte tror på legalisering – som det alltså inte handlar om – och att det vore fel att säga till ungdomar att det är okej att röka cannabis. Vilket det inte heller är fråga om.

De mest intressanta synpunkterna kom från psykiatern Markus Heilig, høyrepolitikern Sveinung Stensland och Maher Turkie, tidigare langare som numera arbetar i en brottsförebyggande organisation. Markus Heilig säger att den repressiva narkotikapolitiken gör det svårt att hjälpa patienter med drogproblem, eftersom behandlingen måste bygga på att man formar en allians med patienten.

Sveinung Stensland berättar om det lagförslag den norska regeringen kommer att lägga i veckan. Norge har också en stor narkotikadödlighet, om än inte lika stor som Sverige. Han säger att de har fått ner den en bit med naloxon och sprututbyte, men det räcker inte, så nu vill de gå ett steg till och avkriminalisera eget bruk. Målet är att få bort stigmatiseringen av människor med drogproblem och ”allt som förknippas med det, som polis och hela brottskedjan”, så att man kan få in dem som behöver i behandling.

Det är ovant att höra en konservativ politiker låta som om han ärligt bryr sig om utsatta människor och är beredd att se andra lösningar än hårdare straff för allt man inte gillar. Det ska bli intressant att se utvecklingen i Norge.

När Mikael Damberg talar om att slå hårt mot de gängkriminella protesterar Maher Turkie. Det handlar inte om gängkriminella utan om vilsna ungdomar, och det hjälper inte att slå hårt mot dem, menar han. Programledaren frågar om han tror att legalisering av cannabis skulle minska gängkriminaliteten, men det tror han inte, för det handlar inte om cannabis heller. Om det legaliserades skulle de gå över till andra brott. Bedrägeri, utpressning, personrån. Problemet är att de inte ser någon annan väg i livet än brottslighet. Vuxna måste ta ansvar, skapa relationer och se barnen, säger han.

Romina Pourmokhtari från Liberala ungdomsförbundet har ett annat perspektiv – hon vill legalisera cannabis eftersom hon anser att droger alltid kommer att finnas i samhället. Antingen, säger hon, kan den marknaden skötas av kriminella eller också av läkare, apotekare och licentierade återförsäljare i särskilda butiker.

En timme räcker inte riktigt. Samhällsfrågorna som diskuteras är för vitt skilda och samtidigt, som sagt, för svåra för en del debattörer att hålla isär. Speciellt de politiskt ansvariga, som har nej, nej, nej som förinställt svar på allt som går emot nolltoleranslinjen. Om de vågade titta närmare på sakfrågorna skulle de bli tvungna att inse att den linjen inte håller. Det är nämligen glasklart. Framför allt håller det inte att vägra utreda om kriminaliseringen av eget bruk fyller sin funktion.