Under samma period som vårt eget välstånd ökat har insekterna fått det drastiskt sämre. Vårt bröd har bokstavligt blivit deras död. Det moderna jordbruket har pekats ut som en av de värsta bovarna på den insektsdöd som rapporterats om runt om i världen, då den inte bara effektiviserat bort många av de platser där blommor och insekter tidigare trivts, utan också mättat jorden på näringsämnen. Den artrika blombuffé som annars trivts i näringsfattiga jordar har utarmats och insekterna har fått se sig om efter andra platser att bygga bo på och jaga blommor fyllda av nektar.

En av de platserna är våra vägrenar. Men längs de sträckor där trafiken är som mest intensiv, kan vad som framstår som en möjlighet – i själva verket bli en dödsfälla.

– Risken är att vi skapar ekologiska fällor vid högtrafikerade vägar, säger Juliana Dániel Ferreira, som nyligen försvarade sin avhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Under arbetet inventerade hon döda och levande humledrottningar längs med både högtrafikerade och lågtrafikerade vägar. Med ökad trafik, observerades också fler döda humledrottningar, enligt Juliana Dániel Ferreira.

– Det är oroväckande, säger hon.

Att insektspopulationer minskar på grund av vägtrafik, finns det inga bevis för i nuläget. Men Juliana Dániel Ferreira håller det inte för osannolikt att det är en bidragande orsak, även om det finns andra forskare som inte tillskriver det någon betydelse, då antalet insekter är så stort.

– Men jag håller inte med, humledrottningar etablerar till exempel bon och hela populationer. Så även om vi idag inte vet hur vägmortalitet påverkar populationer, är det inget vi kan ignorera, utan undersöka vidare och fundera på hur vi kan undvika, säger hon.

Bäst vore om vegetationen längs med högtrafikerade vägar hölls låg under våren, för att undvika att locka dit bosökande humledrottningar. Något som vore gynnsamt, inte bara för vår trafiksäkerhet, utan också humlornas. Men det gäller inte överallt.

Juliana Dániel Ferreira forskning visar att humlorna vid de vägrenar där trafikintensiteten är låg, är situationen den motsatta. Där var risken för att drottningarna skulle plattas till av en framrusande bil lägre. Men allt för ofta är de inte särskilt artrika. Av de 344 000 kilometer väg där trafikintensiteten varierar mellan 0 och 2000 bilar per dag, är det i dag bara runt 10 procent som kantas av artrika vägrenar, grovt uppskattat. 

Så vad göra? Ganska lite, enligt Juliana Dániel Ferreira.

– En del av problemet är att vi klipper för ofta, säger hon.

Men om vi avstår från att klippa gräset längs med vägkanterna ställs plötsligt vår egen trafiksäkerhet mot humlornas tillgång på nektar. En klassisk målkonflikt, där människan brukar dra det längsta strået. Ändå tror Juliana Dániel Ferreira att det finns en framkomlig väg, exempelvis genom att nöja sig med att klippa vägkanterna i slutet av säsongen.

– Då gynnar vi pollinatörerna. Men det hade också varit bra om vi kunde ta bort det som klipps så att jorden blir näringsfattig. Men det är en större insats, säger hon.

Gynnar vi vilda blommor längs med de vägsträckor där trafiken är lågintensiv, runt en meter på var sida, skulle arealen av gräsmarker med högt naturvärde kunna adderas med 69 000 hektar, enligt Juliana Dániel Ferreiras forskning. Välbehövligt kan tyckas. Idag finns det 300 000 hektar kvar av naturbetesmarker med högt naturvärde, vilket i sig är en 90 procentig minskning från början av 1900-talet. Inte undra på att de organismer – så som vildbin – som anpassat sig till gräsmarker, har det kärvt. Men helst skulle insatserna vid våra lågtrafikerade vägar inte stanna vid att gynna vildblommor utan också för att underlätta för dem att ta sig över, för ett annat bekymmer är att vägarna i sig är barriärer.

– Det är något som vi bör fundera på hur vi kan undvika, i dag finns det flera sådana lösningar för däggdjur, så som djurpassager. För insekter är det inte fullt så enkelt men det kan handa om att sänka farten eller inte bygga en väg där det finns en stor biologisk mångfald. Vi måste tänka nytt och hitta lösningar.

I Sverige finns i dag cirka 280 arter av vilda bin, däribland ett fyrtiotal humlor. Av dem är cirka 97 rödlistade och 16 av dess har man inte sett på så länge att man tror att de kan vara försvunna.