Jag gjorde verkligen ett försök att titta på Agendas två timmar långa special om gängkriminalitet. Ett ärligt försök, som misslyckades ungefär halvvägs in när det blev tydligt att inget som sades skulle komma som en överraskning, den här gången heller.
Att det är min reaktion på ett program om det ämne som, av allt att döma, är en av de viktigaste politiska frågorna just nu, är ett underbetyg. Men för vem?
Programidén är inte dum, även om upplägget hade tjänat på att vara luftigare och svaren något längre. De inbjudna gästerna kändes, för det mesta, kunniga och relevanta, och programledarna gjorde ett godkänt jobb med den rätt tunna soppa av plattityder de serverades.
Det var nog den soppan som fick mitt intresse att tryta. Gängkriminalitet må vara dramatiskt och nervkittlande för en löpsedel, deckare eller korta alarmistiska utspel om invandringens faror, men har torra och välbekanta politiska lösningar. Att åter konstatera att vi behöver bättre skola och sociala skyddsnät så att unga inte söker sig till kriminalitet blir ingen sexig spänningsroman, hur sant det än är.
Ändå är det bättre än den brunblåa högerns försök att injicera Snabba cash-spänning genom att ställa sig bakom förslag som visitationszoner, hårdare straff och ökad övervakning, stick i stäv med vad som faktiskt fungerar. Sverigedemokraternas Tobias Andersson duckar alla frågeställningar för att istället skohorna in kritik mot Centerpartiet och invandring. Moderaternas Johan Forsell svarar på frågan om varför man stöttar förslag som kritiseras av forskare med att “det är ju politiker som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”.
Att de inte ens skäms för att erkänna att målet inte är att lösa problemen utan att godhetssignalera till sin arga väljarbas borde göra mig upprörd, men känns även det mest förutsägbart och utslitet.
Överlag fokuserar man rätt lite på området som faktiskt, enligt samma forskning, kan göra skillnad: förebyggande. Det som enligt kriminologer varit den största faktorn i att motverka rekrytering till danska gäng, snarare än de integritetskränkande metoder svenska politiker verkar vilja kopiera.
Lite extra trött blir jag av att samma retorik omfattar den narkotikamarknad som enligt CAN omsätter miljardbelopp varje år och går direkt till finansiering av kriminalitet och våld. Lösningarna bygger helt och hållet på gränsskydd och hårdare straff för att skrämma bort säljare – det vill säga, åtgärderna som forskare konstaterat närmast verkningslösa. För knarket ställs dock inte samma kritiska motfrågor om att lyssna på forskningen, eller hur man ställer sig till den globala trenden att i ökad grad reglera marknaden genom legalisering.
Vad som känns som att det saknas är en vilja att förändra och bygga nytt, trots insikten om att utmaningen är ny och unik. Istället vill man bara göra mer av allt det gamla; fler poliser, ungdomsgårdar, visitationer eller avlyssningar, beroende på politiskt läger.
Det är en sorglig ögonblicksbild på reaktionär ängslighet från politiker som, under glanstiden man verkar vilja återvända till, var stolta över att kalla sig progressiva.
