Det är klart att vi behöver göra något åt den akuta situationen vad gäller kriminaliteten. Men i det långa loppet är det skolan snarare än polisen vi behöver satsa på, skriver Stefan Jakab från Folkliberalerna.
DEBATT Det kan inte ha undgått någon att vi ser en allt grövre kriminalitet i samhället, med gängledare som inte tvekar en sekund att vare sig rekrytera minderåriga som langare, som transportörer av vapen med mera eller att skjuta vilt omkring sig på öppen gata. Det omedelbara svaret från i princip alla partier, oavsett färgspektrum, är av den enklare karaktären – fler poliser, hårdare tag, längre fängelsestraff.
Ungdomskriminalitet är ett gissel utan några som helst vinnare, endast offer, och innebär samtidigt ett enormt resursslöseri i flera dimensioner för samhället. Mitt i allt elände finns det stora möjligheter och det går att finna lösningar genom att anamma ett konstruktivt förhållningssätt som medför stora vinster för samhället.
Andra väljer att se den rådande situationen som en ”belastning” och kanske till och med ser ett värde i en ökande gängkriminalitet i främst så kallade utsatta områden. Det skapar ju rädsla, oro, splittring och polarisering i det övriga samhället, vilket i kombination kan vara ett valvinnande förhållningssätt när man inskränker sig till att ropa på hårdare tag. Det är ju enklare att ropa på fler poliser än att faktiskt förstå bakgrunden till det uppkomna och vidta åtgärder som leder till resultat över tid.
När det regnar in i huset kan den omedelbara åtgärden vara att ställa ut en hink på golvet, men när man är inne på den tjugotredje hinken kan det vara läge att fundera på varför det regnar in, inte bara konstatera att det de facto regnar in – det vet vi ju redan! Vid nästa regnuppehåll kan man pallra sig upp på taket för att se vilka de svaga punkterna är i takkonstruktionen, och åtgärda.
Det är svårt att finna forskning eller empirisk erfarenhet som drar slutsatsen att någon föds som kriminell. Det troliga är istället att förutsättningar som livsmiljö spelar en viktig roll samt även skolans möjligheter att se alla elever, att lära känna alla elever, att fånga alla elevers intresse och uppmärksamhet samt att skapa en vilja hos alla elever att lära sig för livet.
Men just i detta ligger lösningen och vägen framåt. Alla människor söker bekräftelse, och vilken bekräftelse kan slå känslan när man lyckas i skolan, när man känner att ens arbete ger resultat, när man tänker att ”fasen, jag kan ju!”? Sannolikheten är extremt låg för att man skulle finna elever med toppbetyg i skolan som samtidigt är medlemmar i kriminella nätverk.
Folkliberalernas lösning för att komma till rätta med ungdomskriminalitet är långsiktig och bygger på ett förhållningssätt som stavas bekräftelse, engagemang, vetgirighet, samhörighet och delaktighet, och som utgår ifrån att människor har ett behov av bekräftelse och att kunna bidra i något sammanhang.
Observationer från näringslivet kan visa vägen; på företag med chefer och medarbetare med liknelsen skolan – lärare – elever. En chef som ska göra ett bra jobb ansvarar sällan för team med fler än 8–10 medarbetare, och har därför tid och möjlighet att lära känna alla, hålla utvecklingssamtal och lönesamtal, coacha, guida, planera, följa med på kundbesök, med mera.
Då är det rimligt att anta att en liknande lösning skulle kunna fungera väl inom skolan, det vill säga tre lärare per klass om cirka 25 elever. Fördelarna är uppenbara och nackdelarna obefintliga – lärarna får tid att se sina elever, att undervisa och hjälpa dem, att skapa en relation byggd på förtroende och kunskap och mycket mer. Dessutom skapar en sådan lösning arbetstillfällen inom den enormt viktiga lärarkåren och säkrar den investering som allt lärande innebär.
Nödvändigheten att kalla in vikarier vid sjukdom, och därmed äventyra den kontinuitet som många elever kan vittna om som särskilt viktig, minskar kraftigt då lärarteamet fortfarande kan fungera om en eller max två lärare är sjuka samtidigt.
Parallellt, för att få ekvationen att gå ihop, ska naturligtvis alla brott beivras med kraftfulla åtgärder som en självklar konsekvens.
Det behövs inte fler poliser, det behövs färre brottslingar. Ett problem, en utmaning och två helt olika förhållningssätt med avseende på lösningen. Folkliberalerna förespråkar det senare därför att vi väljer att se möjligheter när vi med kloka insatser bryter en negativ trend och samtidigt skapar långsiktigt hållbara förutsättningar för ett bättre samhälle. Vi gör det genom att i ett tidigt skede faktiskt se och fånga upp alla unga innan de hamnar i kriminalitet och säkerställa att de får en annan typ av bekräftelse som sporrar till att skapa sig en framtid och vara en värdefull del av allas vårt samhälle.
För att lyckas med det krävs stora satsningar på skolan. Det förutsätter vidare att vi ser skolan som en viktig investering för framtiden och inte som en trist kostnadspost i verksamhetsårets budgetplan, och att vi påminner oss om skolans uppgift – att säkra en framtid för alla elever, inte bara för några.
Vår politik bygger på att eleven är huvudmannen, inte rektorn eller kommunen eller staten eller ägaren av friskolan, och att uppdraget är slutfört först när alla grundskoleelever har gymnasiebehörighet för att själva kunna välja sin fortsatta väg snarare än att det blir vad det blir, och att andra gör elevens val. Med det som utgångspunkt blir det en självklarhet att se skolan som den viktigaste investeringen för ett välmående samhälle.
När allt kommer omkring handlar det ju faktiskt bara om vad man ser framför sig, vilket förhållningssätt man har och hur prioriteringar görs. Folkliberalerna ser möjligheter när andra ser problem, vi ser investeringar när andra ser kostnader, vi tror på varje enskild människas vilja till att bidra och vara en del av samhället när andra ser en ”belastning”.
