Eftersom Centerpartiet har förbjudit regeringen att förhandla med Vänsterpartiet redovisade V sina krav i en debattartikel i DN i fredags. Alltså de krav som de ställer för att, sedan deras egen budget har fallit, se det som en möjlighet att stödja regeringens budget.

Situationen är absurd, det är onödigt och löjeväckande arrogant av Annie Lööf att villkora Centerpartiets stöd med att regeringen inte förhandlar med Vänsterpartiet. Men hon drar sig inte.

Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson är tydliga med att de inte tycker att det ska gå till så här, men någon kanal måste de använda. De fyra kraven är ungefär vad man kan vänta sig i ett läge där S pressas åt höger från annat håll. Krav som man kan tänka sig att Stefan Löfven vore glad att kunna vara med och genomföra – om han får.

Till att börja med kräver de att den ekonomiska urholkningen av välfärden ska upphöra. Sänker regeringen skatterna måste den höja dem lika mycket. Alliansregeringen dumpade skatterna till en så låg nivå att det blev svårt att få råd ens med det viktigaste. Att få leva i ett samhälle som hellre är mänskligt än ”stramt” är värt den skatt som behövs.

Det andra kravet hör ihop med det första: ”ekonomiska förstärkningar” av välfärden i kommuner och regioner, och det tredje är ännu en sida av samma sak: Budgeten ska leda till mer jämlikhet, bryta ökningen av klyftorna och som helhet innebära en omfördelning.

Krav fyra är mer problematiskt, trots att det är här klimatet äntligen syns till – under ”investeringar i jobb och industri” står att budgeten ”måste innehålla betydande satsningar på jobb och klimat”, särskilt på omställning i industri- och transportsektorn. Men investera i jobb och klimat kan man göra hur mycket som helst utan att minska utsläppen, och det måste ju ändå vara det som är målet.

Nooshi Dadgostar är en skicklig politiker, men klimatfrågorna verkar inte vara hennes kopp te. Nej, hon petar in dem under ”jobb och klimat”, och det är ingen slump att jobben kommer först.

Förvisso behöver folk jobb och det finns arbete som behöver utföras. Men att satsa på industrin för att det ska finnas mer arbete att utföra, som vi annars hade klarat oss utan, det betyder mer utsläpp och mer förstörelse av jordskorpan och biosfären. Ingen bra idé.

Dessutom är den fjärde punkten, med alla dess begränsningar, något både Stefan Löfven och Annie Lööf vill göra, med eller utan ultimatum från Vänsterpartiet. Så hade det inte varit snyggare med tre önskningar än med fyra? En reviderad lista skulle kunna se ut så här:

1. Se till att budgeten sammantaget leder till minskade utsläpp.

2. Bevara strandskyddet och allemansrätten – naturen ska inte vara ett privilegium för dem som kan köpa den eller betala biljett till stranden.

3. Höj skatten minst lika mycket som ni sänker den, ge mer pengar till välfärden och se till att budgeten gör samhället mer jämlikt.

Men de tre första punkterna i originallistan är riktigt bra som de är. En satsning på ett mer humant och jämlikt samhälle är en långsiktig lösning på många samhällsproblem. Sen får vi se om Annie Lööf låter Stefan Löfven läsa Vänsterpartiets debattartikel eller om de blir tvungna att använda brevduva för att kunna kommunicera.