Vi behöver något att samlas omkring, men i den värld där vi lever i dag är inte nationen det mest relevanta, skriver Vladan Lausevic i sin debattartikel. Visst kan man vifta med flaggor och klä sig i folkdräkt – men 26 mars, med sin Earth hour, borde vara en viktigare dag att fira än en nationaldag.
DEBATT Den 17 maj 2000 var jag på en militärbas i Bosnien där min mor arbetade som tolk inom ramen för den Natoledda nordisk-polska fredsbevarande styrkan. Norska delen av brigaden organiserade Norges nationaldagsfirande på ett sätt som jag upplevde som spännande och spektakulärt. Fallskärmshoppare målade luften med röda, blåa och vita färger medan vi som besökare bjöds på korv med bröd och läsk, samt på aktiviteter som fiskdammen.
I slutet av firandet fick besökarna norska flaggor och mina föräldrar bad mig att inte vifta med den i bilen med tanke på att vi bodde i den serbiskdominerade delen av landet, där majoriteten var mer eller mindre arga över Natos bombningar av Serbien under året innan. Som envis tioåring valde jag förstås att inte lyssna på föräldrarna, vilket ledde till att vi under en kort stund stoppades av en upprörd trafikpolis. Det var mitt första och hittills enda 17-maj-firande, och något som jag reflekterar över i dag, med tanke på diskussioner om identifikation och samhället.
I samband med 6 juni, Sveriges nationaldag, poserade Kristdemokraternas och Moderaternas partiledare Ebba Busch och Ulf Kristersson tillsammans klädda i folkdräkter på Instagram. I inlägget säger Ebba Busch att hon skulle vilja att ”vi i Sverige” firar nationaldagen mer ”som våra systrar och bröder” i Norge och Danmark.
Man skulle kunna skriva en hel bok om varför det finns något paradoxalt och även absurt i Ebba Buschs uttalande rörande likheter, men också skillnader, mellan Sverige jämfört med Norge och Danmark. Eftersom Sverige räknas som ett av världens med individualistiska, globaliserade och sekulära samhällen där den institutionella och medborgerliga patriotismen har varit framträdande, även utan folkdräkter och konservativ identitetspolitik.
Människor är sociala varelser och vi söker efter gemenskap, mening och tillhörighet på olika sätt. Någonstans i vår fortfarande primitiva hjärna kan stora, kollektiva och massiva firanden påminna oss om vårt liv i klaner och stammar, som i antikens Mesopotamien. Firanden av nationaldagar har inte alltid funnits i historien och de är resultat av nationalismen som idé, från framför allt 1800-talets utveckling. Nationalismen är bland annat idén om att varje nation är unik, att människor ska vara indelade i nationer och nationer ska vara helt suveräna i sina beslutsfattningar.
Samtidigt blir nationalismen ofta “orealistisk” i relation till hur verkligheten faktiskt ser ut. Till exempel politiska konstruktioner som Europeiska unionen liksom idéer om universella mänskliga rättigheter samt det globala engagemanget för klimatfrågan blir det på det sättet motsatser till nationalismens grundidé. Inte heller är nationer helt unika, även om det finns unika aspekter när man jämför till exempel Sverige, Uganda och Thailand så bygger i princip alla moderna nationer på samma idéer rörande förvaltning, medier och kommunikation.
En annan nationalistisk myt är att nationer är och bör vara självständiga (oberoende), vilket till exempel återspeglas i att Självständighetsdagen har stor betydelse i Polen. Men Polen är ett av världens mest beroende länder sedan landet blev medlem i EU under 2004.
Faktumet är också att de länder som är mest politiskt isolerade och “självförsörjande” är just diktaturer som Kuba, Nordkorea och Turkmenistan, medan demokratiska länder som i Norden brukar vara mer integrerade, samarbetande och globalistiska.
Som den liberale politologen Andreas Johansson Heinö skriver i sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget är fallet att många i dagens samhällsdebatt ser nationalstaten som ett ideal, samtidigt som verkligheten är mer komplex – beslut på både lokal och global nivå är viktiga för att hantera just globala problem, utmaningar och risker. På det sättet är nationalismen i dag ett stort problem för att hantera den globala verkligheten, eftersom vi människor behöver global gemenskap och affekter också för att kunna samarbeta och lösa gemensamma utmaningar.
Eftersom människor kommer att behöva ritualer i framtiden också så finns det utrymme att vara kosmopolitisk och även låta ritualerna bygga på affekter för det lokala och nationella. Ta till exempel event som Earth hour den 26 mars liksom Världsmiljödagen den 5 juni, som både gör skillnad och binder samman människor globalt. Eller midsommar, som är mycket mer populär än nationaldagen, och som förhoppningsvis har fått fler att reflektera över att dom rekordvarma temperaturerna även handlar om klimatförändringarnas effekter och faktiska existens. För på en ohållbar och förstörd planet blir det svårt för människor att fira något överhuvudtaget.
