I Syre vecka 9, 2021 svarar Ola Gabrielsson på min replik till hans tidigare Glöd-inlägg. Hans svar på mitt inlägg om populism, tillväxt, engenerations-tänk och demokrati är både klar- och välgörande.

Det bästa är hans förtydligande av vad som menas med medborgarråd. Jag förstår tanken bättre nu och tackar för det, jag har inga direkta invändningar eftersom det i bästa fall skulle fördjupa demokratin. Men vi behöver diskutera förutsättningarna för att det ska kunna förverkligas. Och här kommer jag att tänka på fyra komponenter i vår diskussion:

• frågan om hur en ny och bättre offentlighet kan växa fram

• ekonomisk demokrati. Jag menar inte några nya former för löntagarfonder utan det som Socialdemokraterna betecknar som det ”tredje steget” (efter den politiska och den sociala demokratin), alltså en demokratisk socialism

• vad Karl Marx så kallade ekonomikritik kan tillföra diskussionen.

• och slutligen hur vi motarbetar extrempopulism i dess högerradikala stöpning, som jag ser som ett kapitalismbejakande försök att rädda en sjunkande ekonomisk ordning genom att ensidigt bara diskutera migrationsfrågor.

En förverkligad offentlighet

Jag menar att medborgarråd är en del av en offentlig diskussion/kontext, och även en förutsättning för dess förverkligande. Tyvärr är offentligheten i dess positiva mening – en spridd diskussion hos ett stort antal medborgare om för alla politiska, ekonomiska och sociala frågor – begränsad sedan länge.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas skrev en bok (hans docentavhandling) om detta 1961 – Strukturwandelder Öffentlichkeit med undertiteln Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, svensk översättning Borgerlig offentlighet – där han menar att under tiden från de franska och amerikanska revolutionerna, upplysningen i Frankrike och Skottland träffades politiskt engagerade medborgare i kaffehus för att diskutera vad som avhandlades i tidningarna.

Dessa liberaler, vid den tiden vänstern, blev emellertid en form av ny höger i och med arbetarrörelsens etablering som en ny stark revolutionär kraft. Och så sakteliga dog denna form av offentlighet. Dess definitiva slut ägde rum i och med den starka revanschismen och nationalismen, som kulminerade i och med första världskrigets utbrott 1914.

I dag då? Nu har offentligheten till största delen flyttat till sociala media. På Espresso house och andra kaféer diskuteras nog oftast banaliteter när personerna inte kollar skärmarna på sina smarta telefoner. Det är mycket lätt att då vara pessimist. Men Olas bidrag, och tidningar som Syre, Global, Brand, ETC och andra icke-stora tidningsdrakar ger hopp om att en yngre generation kan bryta med den etablerade ordningen. Och då får vi förflytta oss från politiken till ekonomin, till den klassiska kapitalismen, finans- och arbetsmarknaderna och den samtida gigekonomin.

Ekonomisk demokrati

Till att börja med bör vi medverka till att utvidga demokratin till den ekonomiska sfären. Tyvärr fick denna tanke stryk under de år då Socialdemokraterna (med undantag av bland annat dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt) och LO ville genomföra löntagarfonder. Men kooperationer, delnings- och gåvoekonomi kan vara något att kämpa för. En kamp som kan börja med en ny mer rationell offentlighet och i ett realiserande av medborgarråd.

Knappast någon har förklarat det kapitalistiska produktionssättet, dess funktionssätt och inre motsägelser samt dess progressiva roll i utvecklingen av ny teknik, bättre än Karl Marx, något som inte motsägs av många kapitalister. Detta sker i hans så kallade ekonomikritik, alltså den ”mogne” Marx arbeten Kapitalet, och i Grundrisse (anteckningar Marx skrev ner när han höll på med Kapitalet). Inte ens hans bäste vän Friedrich Engels, men möjligtvis Karl Polanyi (författare till The great transformation från 1944, svensk översättning Den stora omdaningen) har haft något ytterligare att tillföra vår förståelse av kapitalismen.

I ekonomikritiken visar Marx hur de nya fabriksarbetarna (som blev tvingade till lönearbete när de blev överflödiga i och med jordbrukets rationalisering) kunde få sina grundläggande behov (men inte något utöver det) tryggade genom att låta kapitalägare köpa deras förmåga att arbeta genom att deras arbetskraft blev en köp- och säljbar vara på arbetsmarknaden.

Här kommer vi då in på frågan om avskaffandet av lönearbetet och det förfrämligande och skapande av fantasmagorier som kapitalismen skapar. (Fantasmagorier är en sekvens av verkliga eller imaginära bilder som de som ses i en dröm. Till exempel varufetischism, att varor blir till fantasier om hur de kan skapa ett bättre liv, konsumismfundamentalism och i och med detta ett stöd till om en nödvändig ”tillväxt”).

Marx har dessutom en korrekt terminologi: exempelvis är det babbel att skriva eller säga ”arbetsgivare” om dem som köper varan arbetskraft på arbetsmarknaden. Av utrymmesskäl kan jag inte skriva mer om Marx, blott uppmana läsarna att starta studiecirklar, till att börja med första bandet av Kapitalet och de många goda introduktionsböcker som finns gratis på nätet (jag har för övrigt själv lett studiecirklar om ekonomisk demokrati och om Kapitalet).

Populister fångar upp rädslan

Ett hot mot dessa vägar till en bättre politisk och ekonomisk ordning är helt klart högerpopulismen. Sverigedemokraterna har nått sina framgångar genom att fånga upp den rädsla som finns i arbets- och miljöfrågor. Utifrån sin ultranationalistiska ideologi ser SD lösningen i att sätta stopp för all invandring. Tyvärr ser många medborgare SD som ett bra parti och dess partiledare som en Messias.