Aborter i Sverige är en ganska färdigdiskuterad fråga. De flesta verkar uppfatta lagarna med 18 veckor fri abort, ytterligare fyra veckor efter beslut från Socialstyrelsen och stopp när fostret är livsdugligt utom om barnet är svårt skadat eller mamman i fara som väl avvägda, och även om SD och KD ibland småmuttrar lite är det ingen som lägger seriösa förslag till förändring.

I USA har det ju under hela de legaliserade aborternas historia funnits en stark antiabortrörelse av framför allt religiösa kristna, och i nästan varje val ploppar frågan upp, ofta genom att abortförespråkarna halmgubbar vilt. Exempelvis har Trump vid flera tillfällen påstått att läkare brukar fråga mammor om de vill att deras nyfödda ska leva eller dö. Nästan lika illa är hur abortmotståndsrörelserna ivrigt hävdar att det är möjligt att abortera ett fullgånget foster minuter innan förlossningen.

Med detta sagt är lagarna i USA röriga, eftersom kongressen hållit fingrarna borta. Högsta domstolen (SCOTUS) beslutade 1973 i fallet Roe v. Wade att dela in graviditeten i tre delar. Under den första har kvinnor absolut rätt till abort, under den andra kan en stat ställa krav på nödvändighet och i den tredje kan en stat förbjuda aborter helt så länge inte mammans liv är i fara.

Men lagen sätter bara gränser för begränsning. En stat måste inte begränsa alls. Och det gör att abortmotståndare riktar in sig på två delar. Dels vill de tvinga de stater som inte alls begränsar kvinnors rätt till abort att göra det, och dels vill de få möjlighet att förbjuda aborter långt tidigare än idag. Och eftersom regelverket aldrig varit en lag utan en juristtolkning av konstitutionen har alla presidentval sedan 70-talet till stor del handlat om vilka domare kandidaten skulle tänkas tillsätta. Trump lovade indirekt abortmotståndare på posterna och via (o)tur och fulspel fick han tillsätta tre domare på bara fyra år. Fler än någon i modern tid. Och nu har det slag om aborträtt som många fruktat börjat. 

Via ett nytt angiverisystem ska kvinnor i Texas hindras från att göra abort, genom att alla som ”bidragit”, genom att inte bara utföra aborten, utan även köra dem, krama dem, what not, ska kunna fällas i domstol efter att privatpersoner, inte staten, stämt dem. Detta har blivit möjligt genom att de tre Trumpdomarna och två till sagt ”vi lägger oss inte i”. Två av dessa fem, Kavanaugh och Thomas, är trovärdigt anklagade för övergrepp mot kvinnor.

Det finns fler delar som skaver illa. 

Texas skulle kunna minska antalet aborter genom lättillgängliga preventivmedel och dagen-efter-piller, bättre sexualundervisning, fungerande barnomsorg och stöd till ensamma mammor. Men det finns ett direkt samband mellan oviljan till den sortens reformer och viljan att totalförbjuda aborter. 

Texas’ guvernör Abbott påstod att kvinnor har ”sex veckor på sig” att bestämma sig för abort. Men som alla som någonsin väntat barn vet är ”vecka sex” egentligen fyra veckor efter befruktning och bara några dagar efter att man tidigast fått veta att man är gravid. Att han kan vara så illa informerad under en presskonferens är chockerande. Men det kanske dummaste av allt var hans påstående att det inte behövs lagar för att skydda våldtäktsoffer från att behöva bära sin förövares barn eftersom han avser få bort våldtäktsmän ”från gatorna”. Som om det finns en begränsad mängd hagamän som bara behöver fångas in så är problemet löst. Med lasso. Som om inte våldtäktsmän är släkt, vänner, kollegor, festdeltagare, grannar, ibland till och med ens äkta man.

Men det finns en uppsida. Om Roe v. Wade faller tvingas politiker sätta ner en fot på riktigt, och då blir det uppenbart att det är skillnad på extrema abortmotståndare och moderata restriktionsförespråkare, och USA kan få den nyanserade debatt som behövs. Och då kan de äntligen få bort frågan från presidentvalen och hamna på den punkt där vi övriga västländer med få undantag befinner oss, i en nyanserad och långsiktigt hållbar lagstiftning.