Det pratas miljö och klimat till förbannelse. Nåja, det är väl en smärre överdrift, men jämfört med hur ofta man bryr sig om naturen som helhet förhåller det sig på det viset. Allt ska vara på människans villkor och det alldeles oavsett om vi från den tillvarons piedestal vi placerat oss på bestämmer hur många vargar som ska få fortsätta leva, eller låtsas som om en skog enbart utgörs av träd och inget annat.

Miljö- och klimatminister Per Bolund har förklarat för EU varför svensk skogsindustris intressen går före värnandet om skogen.

För säkerhets skull vill jag påtala att när jag skriver ”skog” menar jag också skog och inte de långa rader av likadana träd, som visserligen är många, men som snarare bildar plantager än utgör den vildmark vi så väl behöver.

Per Bolund uttrycker det förstås inte på det viset som jag gör. Han hävdar att Sverige är ledande i världen när det handlar om miljöpolitik, att vi aldrig har haft så många träd som nu i vårt land och att det svenska skogsbruket bygger på ansvar.

Kanske tror han på det själv, men som minister borde han ha lärt sig att en sak inte blir sann bara för att man upprepar den många gånger eller skriker högst.

I mycket liknar det den kvardröjande bilden av Sverige som solidariskt med utsatta människor runt om i världen. En bild som var sann på 1970-talet när vi, bland annat, öppnade våra gränser för människor från diktaturerna i Chile, Uruguay och Argentina. Något som kan vara svårt att förstå när vi i dag har en justitieminister som skryter med att Sverige har bland de tuffaste reglerna inom EU när det gäller flyktingmottagning.

Ja, det som fördömdes på Medborgarplatsen i Stockholm 2015 hyllas i dag som ett exempel på fasthet och ansvarstagande och ambassadör Harald Edelstam, som med fara för sitt eget liv räddade människor som jagades av diktatorn Pinochet i Chile, lär rotera sin grav om han ser hur egoismen har fått fäste.

Sveket mot skogen, som nu aktualiseras med den svenska inställningen till EU:s krav på att bevara skog, är bara en del av det stora sveket mot naturen. Och allt hänger ihop. Den ensidiga satsningen på grön tillväxt, hanteringen av kalkbrytningen på Gotland och synen på skogen som något man kan tjäna pengar på eller möjligen använda som ”klimatsmart bränsle”.

I grunden beror detta på att man ständigt sätter människans – och då särskilt människor i somliga länder – intressen först. Därför pratar vi helst koldioxid och klimat, sådant som går att mäta, och inte natur, mångfald och harmoni.

Numera går det knappt en dag utan att man hör någon politisk expert, företagare eller politisk makthavare hylla den gröna tillväxten, industrins ansvar och att Sverige ska bli världsledande i produktionen av fossilfritt stål.

Det låter förstås bra. Vi räddar klimatet och behåller den ekonomiska tillväxten med denna på ytan lyckosamma satsning.

Men vilka ska då ha allt stål? Jo, det är bilindustrin som redan har intecknat en stor andel av produktionen. Och likadant har man gjort med de batterier som tillverkas i Skellefteå och som behöver en massa komponenter – tillverkade av nickel och kobolt som förstör natur och arbetare i både Ryssland och Kongo Kinshasa – plus näst intill ofattbara mängder el (både för tillverkningen och, naturligtvis, som drivmedel i de bilar som är slutprodukten i denna gröna tillväxt).

Det finns ingen helhetssyn på naturen i regeringens politik och minst lika illa är det hos oppositionen. Huvudanledningarna är två. Den första är att utvecklingen alltmer ställt människan utanför den natur som numera tas för ett gigantiskt skafferi där vi bara har att hämta, kontrollera och effektivisera det vi behöver. Det andra är det ekonomiska systemet som dels stödjer och förstärker denna syn på människan, dels har en egen inneboende drivkraft som ständigt ropar mer och fortare.

Vi behöver mer vildmark, sa David Attenborough i sin senaste film ”Ett liv på vår planet”. Rör inte den svenska skogsindustrins rätt till råvaror, säger vår miljö- och klimatminister när han protesterar mot EU:s krav på att vi ska skydda mer skog.

Det är det här det handlar om. Industrin eller skogen. Bara människan eller mångfalden. Grön tillväxt på bekostnad av framtiden?