Det ösregnar och beställningarna trillar in. Sushi, pizza och
thaimat. Allt ska levereras i tid och dikteras av den app som håller koll på cykelbuden. Om budet inte svarar eller är försenat kan det få en varning och efter tillräckligt många varningar (strikes) avslutas kontraktet. Det är en rå och osentimental verklighet som Anders Teglund målar upp i sin biografiska bok Cykelbudet (Teg publishing).

– I början kände jag en viss skam över att vara cykelbud och
ha de rosa arbetskläderna. Men de gör oss också osynliga. Folk ser oss men ändå inte, vi blir anonymiserade. Kunderna kunde öppna dörren i bara underkläderna, säger Anders Teglund.

Studerade staden

Under pandemin fanns dagar då det i princip bara var cykelbud ute på stan. I boken beskriver han dem som bin som åkerrunt och pollinerar staden. De många passen på cykel längs Göteborgs gator gjorde att han återupptäckte staden och hitta de nya stråk. När han studerade kulturvetenskap på universitetet var det staden som han fokuserade på och alla dess aspekter som stadsutveckling och gentrifiering. Nu fick studierna en ny betydelse när han studerade staden från en cykelsadel.

– Ur kundens perspektiv klickar man hem en pizza på en halvtimme. Alla vet hur det går till, att för det priset kan inte arbetsförhållandena vara helt ok, men ingen säger det rakt ut. Det blir en dubbel skam, matbuden skäms över sin låga status och kunden vill helst inte se en som en verklig person, säger Anders Teglund.

För att få jobbet var han tvungen att göra ett test och att visa att han höll måttet fysiskt och kunde hitta med gps i stan. Det stora flertalet som jobbade på Foodora var utländska samt några extremt cykelintresserade svenskar i 20-årsåldern, berättar han. Flera var studenter som var tvungna att tjäna in terminskostnaderna för universitet genom att leverera mat. Vissa klarade av att studera och arbeta samtidigt och tog sina examen, andra misslyckades och fastnade i en ond spiral.

Stor skillnad mellan buden

Trots att de var kollegor och bar samma bjärta rosa matlåda var skillnaden milsvid. Som svensk kulturarbetare fanns det allting något annat för Anders Teglund att återvända till, en trygghet via de sociala skyddsnäten. Dessutom hade han lyxen att själv kunna välja hur mycket och ofta han ville arbeta. Den lyxen hade inte killarna från Pakistan eller Bangladesh.

– Det var flera av buden som sa till mig att jag som är svensk måste göra någonting för att förbättra arbetssitutionen. Jag kände väl att det förpliktigade och började engagera mig fackligt. Det säger också någonting att de själva inte vågade säga något av rädsla. Klagade man öppet så åkte man bort från företaget, säger Anders Teglund.

Som gigarbetare på Foodora hade han månadskontrakt. Strax efter att ha talat i radion om cykelbud och berättat att han skrev på en bok meddelade bolaget att hans kontrakt inte skulle förnyas nu i oktober. Trots att han hade planerat att arbeta över vintern var inte Anders Teglund förvånad över att ha fått focken. Rent formellt kunde Foodora skylla på att han hade bytt bort alldeles för många pass på sistone vilket renderar varningar, men samtidigt är det ju en effekt av hur det fungerar i den nya ekonomin. Det finns ingen anställningssäkerhet.

– Många av buden var högt utbildade men fick inte jobb i Sverige på grund av fel hudfärg eller rasism. De hade lätt ha kunnat bidra till Foodora som programmerare och apputvecklare, men den karriärstegen fanns inte. Företagen vill bara ha en stor anonym hop som de kan hunsa med och utnyttja deras sårbara situation, säger Anders Teglund.

Låg status

Han tycker att det finns en stor skillnad mellan den fysiska prestation buden utför och den låga uppskattning de får och status jobbet ger. Han vill samtidigt inte moralisera. Det fanns även de som gillade sitt arbete som cykelbud. Han själv tyckte om kombinationen av att ena dagen kunna ta kulturjobb och andra kunna ge sig ut på ett tretimmarspass och cykla sig genomsvettig.

– På något sätt är det en nygammal företeelse att folk har råd att hämta mat med bud. Jag tror det här bara kommer att växa med fler hushållsysslor som kan omvandlas till verksamheter eftersom det är så billigt. Ett cykelbud borde kosta ungefär som att skicka något med taxi men med dessa appar blir det några tior för leveransen.

– Samhället behöver reglera det här mer. Som det är idag kan vem som helst hitta på en app och sedan låta migranter göra jobben. Budtjänsterna kan finnas kvar men det måste upp några nivåer för att bli anständigt som att ge arbetarna rimliga villkor och lön, säger Anders Teglund.

Stressen och de snabba hastigheterna i trafiken på cykel ligger långt från den musik som Anders Teglund gett ut de senaste åren. Han brukar ha mindre pianospelningar hemma hos folk och uppmuntra publiken att sträcka ut sig. Det händer att de somnar.

Hemmaspelningar

Han är uppväxt i Luleå och hade tidigt ett musikintresse. Efter gymnasiet flyttade han till Göteborg. Under många år turnerade han regelbundet med olika ban, bland annat metalbandet Cult of luna.

– Håkan Hellströms skivor hade kommit ut och det kändes som att det fanns ett levande musikliv i Göteborg. Vi var ganska många under en period som flyttade dit.

Tillsammans med sin bror driver Anders Teglund ett litet produktionsbolag som ger ut böcker, musik, film och poddradio. Här har han givit ut sina egna musikskivor och även den nya boken. Innan pandemin slog till hade han en rad olika jobb inom kulturbranschen. Förutom att uppträda med pionospelningar hade han ett vikariat på halvtid på Göteborgs litteraturhus som gick mot sitt slut. Plötsligt började kulturjobben att ställas in när smittspridningen ökade och han insåg att de gigen inte skulle komma tillbaka i handvändning.

– Jag behövde tänka nytt. Jag gillade att cykla och tänkte att jag kunde tjäna pengar på det. Samtidigt kände jag att jag kunde skriva om det också och kanske söka stipendier för det. Min första ingång var att försöka skriva en essä om hur gigjobben förändrades under pandemin och jämför hur det var för cykelbuden, säger Anders Teglund.

Den ostrukturerade dagbok han förde för eget bruk och där han skrev in vad han hade varit med om som cykelbud växte och blev grunden till texten i boken. På många sätt skildrar han tillvaron som kulturarbetare med samma krassa inställning som den som cykelbud, båda är olika former av tillfälliga jobb. Man bedöms efter sina insatser och är konkurrensutsatt hela tiden på så sätt att det alltid finns någon som är redo att ta ens jobb.

– En skillnad är att som cykelbud vet du i alla fall att du kommer att få betalt per timma. Så är det inte alltid i kultursfären. Det sagt så är du som musiker är du aldrig anonym. Du står i centrum, är exponerad och folk lyssnar på dig, bjuder dig på kaffe när du kommer och frågar vad du har på gång. Du är inte osynlig som ett Foodorabud.

Vill uppmärksamma buden

Boken har fått ett fint mottagande av recensenter och krönikörer, just för sin osentimentalitet och för att han har lyckats föra en dagbok utan att kännas självcentrerad. Anders Teglund säger att han känner sig besläktad med den klassiska arbetarlitteraturen men en skillnad är att i vår tid är många egenföretagare också. Det betyder inte att man har ett chefsperspektiv utan att det är vanligt att man utför olika typer av tjänster på samma villkor som arbetare.

– Jag blir glad när läsare berättar att de ser på buden med nya ögon nu. Det är den bryggan jag har velat bygga. Jag har tyckt att det har varit viktigt att uppmärksamma det här. Det behöver bli en större arbetsmarknadspolitisk fråga och inte bara ett spår för en ledare i en tidning.

Fakta: Anders Teglund

Född 1983 i Gällivare, uppväxt i Luleå.

Aktuell med boken Cykelbudet.

Är utbildad till kulturvetare och arbetar som musiker, förläggare, författare och filmare.

Har under tio år turnerat regelbundet med Cult of Luna, Convoj och Mattias Alkberg BD. Har gett ut fem egna album med musik, bland annat Björkris I och Björkris II.

Sedan 2010 driver han tillsammans med sin bror Jonas förlaget och skivbolaget Teg Publishing.