Ingemar Alenäs är pensionerad kommunekolog, boende på västkusten men i sin ungdom en inbiten sportfiskare från inlandet.

– Jag tyckte det lät spännande, det gick att fiska haj, berättar han.

Då – på 1960-talet – var hajfisket på västkusten omtalat. Så pass att det i pressen stod att de fisketävlingar som arrangerades brottades med ett udda problem. Det kändes inte som en sport att få napp.

– De skrev att det var de med störst armmuskler som vann och det var ju inte så det var tänkt, säger Ingmar Alenäs.

Han berättar att det räckte att släppta ned nylonlinan med ett lod och tre krokar, bara för att kort därpå kunna dra upp tre hajar på mellan fem och tio kilo.

– Men det var olustigt att ta upp så mycket, säger han.

Stora fångster

Samtidigt var det inget mot vad det expanderande industrifisket drog
upp. Mellan 1950 och 1990-talet kunde fångsterna uppgå till mellan 30 000 och 60 000 ton årligen. Även delar av den svenska fiskeflottan var inblandad i det kommersiella fisket. Men det rörde sig inte om de mängder som de norska och brittiska flottorna fångade in, berättar en fiskgrossist på Västkusten.

– All fisk vi fick in exporterade vi vidare till Italien och Danmark, där tog de vara på allt och betalade bra. Men det var då, berättar han.

I dag får den sportfiskare som lyckas få en haj på kroken skatta sig tursam, och paradoxalt nog också hajen. För den får friheten åter. Men att det sker är sällsynt. De senaste åren har det enbart skett en handfull observationer på svenskt vatten och pigg­hajen är rödlistad som akut hotad, enligt den svenska Artdatabanken.

Att dra upp pigghaj i tiotusentals ton var en dålig idé av flera anledningar. Hajarna föder levande ungar som de bär mellan 18 och 24 månader. Lika länge som elefanter, vilket gör dem särskilt känsliga för överfiske.

– Innan de kan föda ungar måste de bli ganska stora, det vill säga att de blir könsmogna sent. Sedan ligger en kull med ungar på mellan fyra och åtta vartannat år, det gör dem särskilt sår­bara för bifångster och riktat fiske, säger Susanne Viker på Havs- och vattenmyndigheten.

Tidiga varningar

Varningslampor tändes tidigt. I början av 1970-talet började fångsterna gå ned. Men européerna fortsatte att kränga pigghaj från Nordostatlanten som om det inte fanns någon morgondag. Även om den sällan går under namnet ”haj” på menyn. I Storbritannien stoppas friterade ­bitar av hajen i fish and chips – eller så säljs det som ”rock salmon”. I Frankrike kallas den saumo­nette, i Tyskland  havsål och i Danmark kongeål. Även Belgien, Nederländerna, Italien och Irland har aptit för ­hajen, som i Nordostatlanten fick allt färre artfränder att leka med.

Tillsist drog politikerna i bromsen. Kvoterna sänktes för att till sist, 2011, strypas helt och hållet. Då var ­beståndet på gränsen till kollaps, med runt 6 procent kvar av den ­ursprungliga populationen. Den internationella naturvårds­unionen hade då klassat pigghajen i Nordost­atlanten som akut hotat, på gränsen till utrotning. Sedan dess har européerna främst fått nöja sig med med ­importerad fryst pigghaj från bestånd långväga ifrån, så som Argentina, Nya Zeeland och USA.

Men ett par år efter att hajen från Nordostatlanten blev fredad från kommersiellt fiske i EU upptäckte ­Ingmar Alenäs en låda färsk pigghaj på Göteborgs fiskeaktion. Han tog en bild och slog sig ned framför sin ­dator därhemma och hamrade fram:

”Offentlig auktion av akut hotade däggdjur eller växter vore otänkbart i Sverige 2016. Men vår fredade svenska minihaj säljer vi nu ut på auktion till högstbjudande. Pigghajen på bilden gråter blod.”

De 79 lådorna med pigghaj kom med största sannolikhet från Norge. Även om landet var före EU med att förbjuda allt riktat fiske, fortsatte de att tillåta bifångst för fartyg som fiskade med med nät- och lina.

Enligt gällande regler får upp till 15 procent av fångsten utgöra pigghaj, fördelat över ett halvår. För 2020 rörde det sig om 410 ton i bifångst, en topp­notering de senaste tio åren, enligt färska siffror som Syre tagit del av. Syre kan också berätta att en fjärdedel importerades av Sverige, men att enbart en bråkdel säljs i Sverige. Istället pekar vår undersökning på att lejonparten exporteras vidare, främst till Storbritannien och Danmark.

– Det är inte en dålig bifångst för en art som inte borde få fångas, säger Ingemar Alenäs när han får höra om uppgifterna.

Tunga råd

EU:s förbud mot att ta ombord pigghaj och sälja den vidare lutar sig mot det Internationella havsforknings­rådet och den Nordatlantiska fiskerikommissionen (Neafc), vars råd ska väga tungt för vilka regler de olika­ fiske­flottorna ska omfattas av på inter­nationellt vatten. Samtidigt ska medlemsländerna i Neafc sträva efter ha motsvarande lagstiftning på nationellt vatten.

”All bifångst ska snabbt släppas oskadad, i den utsträckning det är möjligt”, skriver Neafc i sin senaste rekommendation medan Ices trycker på att eventuell bifångst ska minimeras och inte överskrida de nivåer rådet har satt upp.

Norge fångar mest

Även om också EU:s lagstiftning medger vissa undantag för bifångst talar statistiken för EU och Norge sitt tydliga språk, att man ser väsenskilt på hur mycket bifångst man anser är okey att landa. Av den sammanlagda fångsten av pigghaj stod Norge för 83 procent.

På frågan hur norska myndig­heter motiverar sin bifångst, hänvisas Syre till det underlag som ligger bakom beslutet, där man skriver att hänsyn ska tas både till pigghajarna och fiskerinäringen. Å ena sidan finns ­naturvårdsintresset, å andra ­sidan de problem som regleringen av pigghajsfisket utgör för fiskarna. Här är plats för en parantes. För hajarna är inga enstöringar. Så även om det kan vara ont om dem i havet kan de plötsligt dyka upp i stim på tio­tusentals­
individer.

Eftersom fiskarna är lagstadgade att ta med sig all fisk till land, kan de 15 procenten snabbt bli uppfyllt, för den otursdrabbade fiskaren. När kvoten för bifångst väl är uppfylld, går all förtjänst för de infångade hajarna till staten. Fiskare kan då behöva ställa in eller begränsa sitt fiske på grund av stora förekomster av pigghaj.

Många individer

Men vad betyder egentligen bifångsten för om beståndet ska återhämta sig? Inte mycket, enligt ­Massimiliano Cardinale som är Sveriges medlem i Internationella havsforskningsrådets (Ices) vetenskapskommitté.

– Det är ingen tiger eller lejon, det finns ganska många individer i vattnet, säger han.

För även om beståndet är decimerat efter decennier av rovfiske, är det ytterst svårt att utrota ett helt bestånd. I de modeller Ices gjort, räknar man med att runt 2 400 ton pigghaj kan förgås årligen på grund av ­bifångst i Nordostatlanten, utan att det påverkar återhämtningen av beståndet – mer än marginellt.

– Det är summa summarum som har betydelse. Om summa summarum är mindre än 2 400 ton om året, då är allt okey. Det ser vi också i våra ­beståndsuppskattningar, för beståndet har gått stadigt uppåt de senaste tio åren, det tar tid för det är en långlivad art – men det går upp, säger han.

Det finns också färsk forskning från Norska havsforskningsinstitutet, som visar att pigghajarna i norska vatten kan vara på väg att återhämta sig snabbare än Ices beståndsanalys. En analys av 4 000 pigghajar från fiskehamnar från Nordnorge till Skagerack i söder, visar på allt större årskullar, berättar forskningschef Ole Thomas Albert.

– Det kan tyda på att beståndet får en mycket snabbare återuppbyggnad än vad man tidigare trott. Det är heller inget som är okänt för arten, utan något man sett i exempelvis Nordvästatlanten. Så potentialen är där.

Som ett mått på att det blivit bättre har också den norska artdatabanken sänkt hotnivån för pigghaj från akut hotad till starkt hotad. Sam­tidigt höjer Ole Thomas Albert en varningens finger. Den data som ligger till grund till beståndsuppskattningarna i Nordostatlanten är magert. När det riktade fisket upphörde försvann också det viktigaste underlaget för att uppskatta hur många pigghajar det kunde finnas kvar.

– Det är en väldigt dynamisk art som både kan vandra över stora avstånd och hålla sig lokalt. Därför är det en svår art att uppskatta beståndet för eftersom det kan variera år till år var den befinner sig. Men som sagt, den nya information vi har är att det står bättre till än vad man skulle kunna tro, säger han.

Vill höja gräns

Fiskerinäringen i Norge vill nu höja den tillåtna gränsen för bifångst. Men osäkerheten är för stor anser marinbiologen Fredrik Myhre, som leder organisationen Hjälp havets hajar och är senior rådgivare på WWF. Han nämner också att fiskerinäringen själva medger att det finns ett mörkertal vad gäller bifångsten. Att den verkliga tonnaget pigghaj som förgås i trålare, nät och ­linor är större än det som fångas lagligt och kommer till myndigheternas kännedom.

– Vi vet att det förekommer olaglig dumping av pigghaj. Men vi vet inte hur stort problemet är, säger Fredrik Myhre.

Därför menar han att det finns en stor osäkerhet kring om de 2 400 ton som Internationella havsforskningsrådet (Ices) har satt upp som gräns för en hållbar bifångts, överskrids ­eller inte.

– Den norska regeringen säger att de utgår från en evidensbaserad plattform. Man ska veta innan man gör något, annars ska försiktighetsprincipen användas. När det gäller ­arter som är utrotningshotade, då bör man ha så god kunskap det bara går, innan man eventuellt går in och fångar mer.

Han säger också att WWF och Hjälp havets hajar under lång tid ­efterlyst en återuppbyggnadsplan för pigghajen, med mål att bygga upp beståndet till sin historiskt mest hållbara  nivå. Men det är ett önskemål de än så länge inte fått något fullgott gensvar för, anser han.

– Vi har förpliktelser gentemot ­kon­ventionen om biologisk mångfald om att bygga upp hotade arter och pigghajen är en av de mest hotade arterna vi har i våra farvatten, ­säger säger Fredrik Myhre.

Så mycket pigghaj landade norska fiskare: 2015: 216 ton. 2016: 270 ton: 2017: 221 ton. 2018: 270 ton. 2019: 370 ton. 2020: 410 ton. Källa: Eurostat/Fiskeridirektoratet.