Det är lustigt egentligen hur hjärnan fungerar. Medan jag tittade på Gurgin Bakircioglus eminenta reportage börjar jag tänka på bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman En picknick vid vägkanten och filmen Stalker av Andrej Tarkovskij som bygger på en passage i romanen.
Utbildningsradion om sårbara platser
Ibland stöter jag på ett radio- eller teveinslag som öppnar ögonen lite extra. Men kanske inte främst ögonen i skallen, utan mer de inre ögonen. Självklart visste jag att haven riskerar att höjas, men det har varit rätt abstrakt. I ett reportage för Utbildningsradion ger Gurgin Bakircioglu både en faktisk bakgrund med precision och nära enkla exempel som gör det hela plågsamt begripligt.
Reportaget heter Sårbara platser och finns på UR:s hemsida. Det som tar mest på mig är inte det snygga berättandet och den noggranna researchen som måste ligga bakom. Det är känslan av att se experter på området beskriva hur vi ska fortsätta att leva också efter havshöjningen.
Det råder alltså rätt lite tvivel om att det lätt kan bli kaos om vi inte stoppar havshöjningen. Det finns redan massor av människor som jobbar på lösningar på kommande problem. Det gör mig både deppig och hoppfull. Det finns en massa människor som blundar inför vårt ansvar inför naturen, visst, men det finns ännu fler som faktiskt vet vad de sysslar med.
Sci fi som samhällskritik: Bröderna Strugatskij och Stalker
Brödernas romaner är ofta förtäckt samhällskritik. De verkade som författare under Sovjetsocialismen med sin hårda censur, men kunde skriva relativt fritt i sina romaner. I romanen Picknick vid vägkanten har rymdskepp från någon annan civilisation landat på ett halvdussin ställen på jorden. Zoner. Efter att främlingarna givit sig iväg igen har ställena påverkats så att de uppvisar märkliga fenomen. Där finns ting som lämnats kvar som uppvisar i det närmaste magiska egenskaper.
När teknologi blir tillräckligt komplicerad kan den ju uppfattas som magisk, åtminstone för den som lever i ett samhälle på lägre teknologisk nivå. I Picknick är det vi människor som drabbas av den effekten. Vilket filmen tar fasta på när ett gäng människor ger sig in i en zon. Där ska det nämligen finnas ett rum som uppfyller alla önskningar en människa kan ha.
Självklart är berättelsen inte bara spännande, den är också en allegorisk bild av det högteknologiska samhället. Främst kärnkraften. Filmen, mer än romanen, kan ses ur ljuset ur den diskussion kring kärnkraften som pågick när den kom 1979. Det där rummet längst in i zonen symboliserar då det löfte som teknologin lockar med. Visst håller själva tillvaron på att fullständigt balla ur omkring dig, men längst in finns det ett rum där tekniken uppfyller alla dina behov och drömmar.
Jag läste romanen innan jag såg filmen, vilket påverkar förståelsen av båda dramatiskt. Normalt skulle jag alltid säga motsatsen, men i det här fallet skulle jag råda alla som är nyfikna att faktiskt börja med filmen. Bröderna Strugatskijs roman är lite mindre kulturladdad än filmen. Deras berättelser är alltid påtagligt realistiska och mänskliga på ett sätt som tar lite tid att vänja sig vid. De är motsatsen till författare till glassiga rympopera från Amerika.
Musikaliska strömmar värmer
Jo, jag är musiknörd. Jag började själv spela under punken, men har sysslat mest med andra musikstilar. Pop och folkmusik mest. Men som lyssnare bryr jag mig inte det minsta om genrer. Dansband eller experimentell jazz. Är det bra så är det bra. Flamingokvintetten eller Jan Gabarek gör det det gör bäst där de gör det. Det är det vi har genrer till, inte för att kunna förakta olika musikstilar.
Klassisk musik har alltid funnits där. Jag har svårt för de stora, hypermaskulina versionerna av symfonisk musik, står inte ut med Wagner och har faktiskt svårt för Beethoven. Men musik är inte bara en konstform. Den är flera. När det vi kallar konstmusik började utvecklas mer påtagligt under renässansen skapades ett utrymme där det som skedde intuitivt och utan teoretisk förståelse i folklig musik fick struktur och en i det närmaste vetenskaplig förståelse. Barocktonsättare som Bach och Händel skapade musik i det gränsnittet.
Det finns andra sätt att se på det men för mig som popmusiker finns det mesta redan där, vi får vänta till bluesen blandar sig in i populärmusiken innan den moderna populärmusiken föds. Och samma påverkan har bluesen haft på klassisk musik. Jag kanske är ute på fismossen och barkar ordentligt, men mötet mellan bluesens pentatoniska tonspråk och traditionell västerländska skalor med sju toner var ett rätt märkligt möte. Det går egentligen fortfarande inte ihop sig. Toner överallt. Ungefär som när arabiska skalor möter västerländska harmonier. Det svänger, men teoretiskt är det egentligen helt fel. Kanske därför det svänger?
Som så många andra saknar jag att se levande musik nu under coronan. Samtidigt är det som att kolla hockey på teve. Det är mycket enklare att uppfatta vad som händer med repriser och kommentatorer. Samma sak är det med klassisk musik. En bra konsetinspelning på teve kan ge lika mycket som en livespelning. Och min guldgruva just nu är Stockholms konserthus onlinekonserter. Hela 165 stycken.
Här finns en konsertversion av Mussorskijs Tavlor på en utställning som rockbandet Emerson, Lake and Palmer gjorde en hyllad rockversion av 1971. Kontakt direkt. Här finns också de stora tungviktarna, Mahler, Mozart Beethoven och gubbarna, men också körmusik, jazz och visor. Och det är lika gratis som musik ska vara.
Den paradoxala rebellen
Det är tack och lov rätt lugnt på den amerikanska fronten sedan Biden tog över. Landet har fått en president som faktiskt vill väl. Vänstern i USA höll igen på kritiken före senaste presidentvalet eftersom man såg avlägsnandet av Trump som det viktiga, inte inbördes käbbel. Konstigt nog har det varit rätt stumt också efter valet.
Den amerikanska tokhögern har flippat totalt och tar upp all energi i medierna. Fokus är fortfarande på Trump och hans anhang, helt enkelt. Men en som hållit huvudet kallt under hela tiden kallar sig Beau of the Fifth Column och finns på Youtube. För det mesta står han i det som verkar vara ett garage eller förråd och talar med sydstatsdialekt och har ett utseende som man vanligtvis inte förknippar med radikala tankar, men får han några minuter på sig visar han sig vara både klok och påläst, om än på ett avslappnat och enkelt sätt.
Jerker Jansson
