När Patricio Galvez ringde upp Gorki Glaser-Müller våren 2019 och frågade om han ville följa med till Irak och Syrien för att filma när Patricio hämtade hem sina sju föräldralösa barnbarn vaknade yrkespersonen inom Gorki Glaser-Müller till liv. Filmaren inom honom insåg snabbt att oavsett utgång var det en fantastisk historia att berätta – men samtidigt väcktes en känsla av oro. Resultatet av flera veckor i Irak blev filmen Children of the enemy som den 7 maj hade premiär och som går att se på svenska biografer. Där skildras en ensam morfars kamp för att få hem sina barnbarn.

– Min första reaktion på frågan om att följa med och filma var att jag blev väldigt osäker. Jag blev för att vara ärlig väldigt rädd. Det är Irak och Syrien – där det var och är krig, säger Gorki Glaser-Müller och fortsätter:

– Men trots att jag var rädd så insåg filmaren i mig att här finns en bra historia. Det låter cyniskt men jag tänkte att det här är en bra historia oberoende av utgången. Det kan hända nånting otroligt tragiskt och barnen dör eller försvinner, eller att nånting händer Patricio.

Något Gorki Glaser-Müller också insåg tidigt var att han skulle behöva genomföra hela projektet själv.

– Jag skulle inte kunna ha någon som gör research samtidigt som jag följer Patricio, samtidigt som någon annan kontaktar en viss myndighet. Konceptet har från början varit att där huvudkaraktären Patricio är, där är också tittaren. I filmen får tittaren följa en persons emotionella resa, säger han.

Inga bevis på att barnen levde

Under deras första samtal, när Patricio Galvez frågade om Gorki Glaser-Müller ville följa med, berättade Patricio om situationen för Gorki – om hur hans dotter Amanda Skråmo dött och att hennes sju barn nu var föräldralösa i Syrien. Gorki visste att Patricios dotter radikaliserats men drog inte kopplingen om att hon var den Amanda som medierna rapporterat om.

Konkreta bevis för att barnen faktiskt levde saknades men Patricio Galvez var övertygad – han skulle åka till Irak och Syrien på vinst och förlust. Inresetillstånd till nordöstra Syrien skulle han lösa på plats. Mycket var oklart när Patricio reste ner. Gorki följde efter ett par veckor senare.

– Jag hade alltid den goda känslan av att jag skulle lyckas och att allt skulle gå bra. Men jag kände att det var viktigt att dokumentera. Dokumentera för att få som ett slags underlag för att kunna bevisa för beslutsfattarna att deras passivitet inte var bra. Att den inte är okej och att den inte fungerar. Jag ville att alla skulle förstå – särskilt de som är utanför det här – att det handlar om oskyldiga barn och att vi därför inte ska se dem som någonting annat. Om det är fiendens barn eller offrens barn spelar ingen roll.

Patricio Galvez ville att dokumenterandet skulle skötas professionellt och seriöst. Han kände sedan innan sin vän Gorki – som hade både känslan och tilliten för att säga ja, men också tiden och verktygen.

Ingenting har hänt

De sju barnens föräldrar, Amanda och Michael Skråmo, dog i samband med slutstriderna i Baghouz. Michael Skråmo var en av de mest kända svenska IS-krigarna som jobbade mycket med rekrytering av skandinaver. Baghouz var IS-kalifatets sista fäste och föll i början av 2019.

Det var när människor strömmade ut från Baghouz som lägret Al Hol skapades på kurdisk mark i nordöstra Syrien. Sedan dess har många tiotusentals människor suttit frihetsberövade där, och i det nyare lägret Roj där européer med IS-koppling senare placerades.

Gorki Glaser-Müller påpekade för Patricio Galvèz att hans sätt att arbeta, som filmare, inte skulle vara tillräckligt snabbt för att det ska ha någon omedelbar effekt och chans att ändra på situationen här och nu. Publiceringen skulle dröja – att göra film är inte snabb nyhetsjournalistik som omedelbart kan skapa debatt.

Men när filmen nu haft premiär har fortfarande inga barn hämtats hem. Ingen av dem hade kunnat drömma om att det skulle ta så lång tid att få till ett agerande. Att Patricio Galvèz, en ensam man med stöd av myndigheterna, lyckades betyder att det inte är ett omöjligt uppdrag. Filmen kan förhoppningsvis dra igång en ny diskussion.

– Som jag ser det är det en andra rond nu. Fortfarande finns barn där borta. Jag tycker att alla barn ska repatrieras – kvinnorna ska i princip separeras från sina barn. Där har jag alltid varit radikal, även om förhoppningen är att mammorna också ska kunna komma tillbaka sen. Men först och främst handlar det om barnen. Barnen behöver avsluta sin radikalisering som pågår där borta, säger Patricio Galvez.

– För mig är det oerhört svårt att förstå att ingenting har hänt. Att regeringen inte gjort någonting. Jag hade aldrig föreställt mig det innan, säger Gorki Glaser-Müller.

Barnen bestraffas indirekt

Filmen Children of the enemy skildrar hur Patricio Galvez åker till Erbil i Irak med förhoppningen om att korsa gränsen till Syrien och hämta barnbarnen. Dagarna går och man får som tittare följa hans kontakt med svenska myndigheter, lokala organisationer och följa med på nödvändiga möten för att till slut få tillstånd att hämta barnen. Bland annat behövs inresetillstånd i Syrien, utfärdat av kurderna. Det är både nervkittlande och frustrerande – så många små, mer eller mindre oförutsedda hinder ligger i vägen för att lyckas. När vi ser filmen vet vi att uppdraget lyckades – men det gör inte filmen desto mindre spännande att se på. Där och då var det på allvar och konsekvenserna enorma.

Patricio Galvez är i ett grått och dammigt Erbil i nästan sju veckor. Gorki Glaser-Müller filmar nästan varje steg. I Erbil hyr Patricio Galvéz ett stort, fult och kalt hotellrum, där alla barnen, om det går som tänkt, ska få plats. Filmen hoppar från dag till dag i kronologisk ordning – ibland hoppar det flera dagar i sträck. Det går bara att föreställa sig den olidliga väntan under de dagar som passerat utan att något nytt hänt.

Läget är låst

Mer än två år har passerat sen Patricio Galvez reste till Irak och Syrien. Sverige säger fortfarande att barnen ska hem ”när och om det är möjligt”. Att ta hem kvinnorna är just nu uteslutet, trots att FN har liknat förhållanden vid tortyr och uppmanat alla länder som har medborgare där att evakuera dem. Miljöpartiet gjorde nyligen ett utspel om att de vill att både kvinnor och barn ska hämtas hem.

– Det funkar inte att barnen är kvar där nu så länge, och läget är låst på det sättet. Utan då måste vi göra så att även mammorna kommer med barnen till Sverige, sa Rasmus Ling, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, nyligen till SR.

Experter på global säkerhet har flera gånger påpekat att det säkraste är att ta hem medborgare. Även medborgare som kan ha begått grova brott. Det är delvis kontroversiellt och kan väcka stor oro och ilska – men är enligt experterna det enda sättet att bryta våldsspiralen och bryta radikaliseringen.

– När man lyssnar på experterna och de säger att det bästa är att ha koll på läget genom att ta hem dem så låter det logiskt. Det är just i bristen på logik som många människor … vi är rädda och arga på IS för sina brott, och låter det spilla över på barnen och bestraffar dem genom att inte hjälpa dem, säger Gorki och tillägger:

– Det är en indirekt bestraffning. Barnen lider på grund av föräldrarnas misstag och brott. Men det ska de inte göra. Jag tycker man ska lyda de råd som de flesta säkerhetsrådgivare i världen ger. Men jag förstår också dem som inte vill ha nånting att göra med de vuxna. Det vill inte jag heller. Men efter att ha gjort den här filmen, och följt Patricio, och sett barnen och träffat dem så kan jag inte säga annat än att de här barnen behöver hjälp.

Förtroende för myndigherna

När Patricio Galvéz till slut lyckas få ut barnen ur Al Hol går lättnaden nästan att ta på. Alla barnen, Patricio och det team de hade med sig under aktionen sitter tillsammans i en bil. De åker till hotellet där Patricio hyrt det stora rummet. På hotellrummet utbryter ett mindre kaos, barnen är uppenbart påverkade av det de varit med om. När barnen är på sjukhus för att ge blodprov, en hälsokontroll, ropar ett av dem ut ”Allahu akhbar” – ”Gud är störst”. Tre av dem har aldrig varit i Sverige utan är födda i kalifatet.

I dag beräknas 30 svenska barn och 20 kvinnor finnas kvar i nordöstra Syrien. De har varit i lägren i över två år – de sju barn som kommit hem var där i ett par månader.

– Min uppfattning är att det som saknas är den politiska viljan. Det finns resurser och kompetens för att kunna repatriera på ett lyckat och kontrollerat sätt. Men de politiker som pratar om att göra det blir kallade för terroristkramare och så vidare, säger Gorki Glaser-Müller.

Att det är praktiskt möjligt är Patricio Galvez kamp i Children of the enemy att bevis på. Han åkte ner själv för att sätta fart på myndigheterna – men hade samtidigt inte kunnat genomföra räddningsaktionen utan stöd. Han får ligga på det svenska konsulatet i Erbil om de papper som krävs för att kurderna ska släppa barnen, om pass, och om det mesta. Men till slut gör de svenska myndigheterna allt det som krävs för att barnen ska kunna resa hem.

Skötte allt "exemplariskt"

När de sedan kom till Sverige skötte socialtjänsten allt exemplariskt och Patricio Galvez har ingenting negativt att säga om hur de svenska myndigheterna agerade – när de väl agerande. I dag mår de sju barnen bra och är placerade i fosterhem och har regelbunden kontakt med sin morfar. De äldsta barnen har, som väntat, varit mer påverkade än de yngre. Men de bearbetar sina trauman och har fått hjälp att göra det.

Glädjen över att barnen är hemma är stor. Men det finns fortfarande många barn som behöver samma hjälp.

– Goda gärningar sprider sig, och våld ger mer våld. Om vi då bryter den onda spiralen och behandlar de här människorna på ett annat sätt, med kärlek, genom att ta hit dem och hjälpa dem så bryter vi den onda spiralen. Då besegrar vi det onda. Vi måste plantera mer humanitet i världen, säger Patricio Galvez och tillägger:

– Man undrar vad det är vi håller på med ibland.