På nittiotalet när internet på allvar blev en folklig angelägenhet fanns ännu de mest fantastiska föreställningar om hur denna nya uppkopplade värld skulle komma att te sig. Nu skulle vi på allvar bli världsmedborgare och kunna föra demokratiska samtal med varandra långt bortom nationsgränserna! Kanske skulle vi frigöras från alla våra världsliga begränsningar – nu när vi bara kunde kasta oss ut i cyberspace och vara den vi ville? 

Allteftersom kom vi emellertid att inse att våra uppkopplade liv snarast vävdes samman med vardagliga vanor och befintliga sociala kontakter, och att det var förhållandevis få som lärde känna långväga främlingar bara för att de kunde. Det blev mer online banking, gamla mellanstadiestadiekompisar och Wordfeud, och mindre global fredsmäkling helt enkelt. Som medie- och kommunikationsvetare får man med andra ord akta sig för att ge uttryck för alltför storvulna visioner för att inte framstå som en naiv kvarleva från andra sidan millennieskiftet. 

Ändå skenar fantasin iväg med mig när jag för några helger sedan för första gången fick prova virtual reality. Vi hade hyrt två set och laddat upp med drinkar och snacks för att tillsammans med en kompis ägna vår barnfria pandemihelg åt minigolf, rymdexpeditioner och halsbrytande nöjesfält hemma på parketten. Jag var lätt skeptisk inledningsvis – skulle jag verkligen kunna ge mig hän, jag som är så hämmad?

Snabbt klipp till en timme senare när jag svettig av ansträngning kastade mig runt för att fånga flygande kulörta kuber, och i farten slog en alldeles riktig espresso martini ur handen på min intet ont anande fru. Fläckarna sitter fortfarande kvar i taket. 

Det är svårt att förbereda sig på hur du ska reagera när hjärnan blir så till den grad duperad att tro att kroppen befinner sig någon annanstans. Rummet utanför bleknar som i ett trollslag när headsetet är på och du hänfört ser dig omkring i din alpstuga med panoramautsikt ut över fjälltopparna och en sprakande eldstad vid din sida. Och du navigerar vidare, in i nästa värld som visar sig vara ett prunkande naturreservat där du nästan kan känna stänken från vattenfallen mot din hud. Och där, där tittar en helt sinnessjukt gullig drake ut bakom ett träd och ser med stora bedjande ögon mot dig. ”Kom då lilla vän, kom då! Neeeej du behöver inte vara rädd.”

Och det är helt ovidkommande att ditt sällskap i rummet utanför inte kan hålla sig för skratt och tar fram sina kameror, för när du plockar ner ett äpple från trädet och med smeksam röst sträcker det mot draken så kommer den ivrigt emot dig och vill bli din vän. 

Efteråt känner jag mig alldeles vimmelkantig – vad var det egentligen som hände? Var är min drake? Så klart fantasin skenar iväg. Är det kanske så här vi kommer att uppleva nya platser och skaffa oss nya erfarenheter i pandemiernas tidevarv? Min vän blir så exalterad av upplevelsen att hon impulsköper ett eget VR-set och numer får jag rapporter om hennes besök på virtuella fester där hon dansar och interagerar med andra kompisars avatarer utan att lämna radhuskällaren. Hennes make har tydligen aldrig varit i bättre form för han har börjat VR-boxning.

Samtidigt sprider sig Zoom-tröttheten som ett separat lågintensivt virus bland kollegor och bekanta. Distansarbetet som först kunde te sig som en drömtillvaro med sovmorgnar och lunchunderhållning framför teven börjar ta ut sin rätt, och många undrar vad det egentligen gör med oss att enbart interagera över skärm i kontextlösa möten avskalade från kroppsspråk, stämningar och småprat. Ännu kommer det dröja länge innan vi kan börja urskönja några mer generella svar, men det kan i alla fall konstateras att medie- och kommunikationsvetenskapens frågeställningar sällan känts mer existentiella.